Tio halvbra för tio euro

Jag var en sådan som älskade billiga kläder. Som tyckte att det var min skyldighet som människa att köpa ett klädesplagg om priset var riktigt lågt. Som ansåg att Ta 2 betala för 3 var sjukt lönsamt trots att jag egentligen bara ville ha eller behövde en. Som köade när det var reor. Som hittade lappar med procenttal på med en orienteringsförmåga som jag aldrig annars visat prov på. Som tyckte att inget köp var dåligt om det var billigt. Som bar hem mängder av kläder. Som bar bort nästan lika stora mängder till insamlingar och sophögar. Men som – helt på allvar – tyckte att det inte spelade så stor roll eftersom kläderna ju hade varit billiga.

Jag var en sådan. Och det är faktiskt inte alls länge sedan. I pinsamt färskt minne har jag de där första insikterna som försiktig började knuffa min klädkonsumtion åt ett annat håll.

Idag är jag en sådan som älskar kläder. Tyvärr. Åh, så mycket lättare det skulle vara att leva enligt mina egna ideal om jag inte älskade kläder lika mycket som jag gör. Men jag gör ju det. Hopplöst mycket. Så mycket att det ibland känns som om ingenting har hänt, men faktum är att mitt konsumtionsbeteende har gjort en helomvändning.

Idag köper jag inte kläder för att de är billiga. Jag köper faktiskt mycket hellre en tröja jag verkligen tycker om för hundra euro än tio halvbra för tio euro och det skulle aldrig någonsin ha hänt för fem år sedan när jag köpte plagg efter plagg utan att ens prova dem. Jag hade liksom råd att köpa dem men inte tid att prova dem. Nu väljer jag mina plagg med omsorg, speciellt nu när jag får köpa bara ett plagg i kvartalet, och av de plagg som jag burit hem de senaste tre-fyra åren har ytterst få burits vidare redan. Vilket är ett stort framsteg för mig. Jag har köpt plagg som jag tror att ska göra mig glad också om några år.

Jag har långt kvar. Jag hoppas ju att jag någon gång kommer till en punkt då jag köper kläder bara när jag faktiskt behöver dem och där är jag verkligen, verkligen inte idag. Ibland känns det nedslående avlägset. Och just därför är det bra att påminna mig själv om den vandring jag ändå gjort. Trots att jag har långt kvar är vägen vidare ändå lite kortare nu än den var för fem år sedan.

Det är också skönt att påminna mig själv om att vi människor kan förändras om vi bara vill. Både våra värderingar och våra handlingar kan förändras så mycket att vi svårligen kan känna igen dem som fanns förr. Och det är precis som det ska vara.

2015/01/img_1185.jpg


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Otrohet

Jag har läst åtta böcker hittills i januari. Jag vet inte riktigt hur det har gått till, eller rättare sagt när det har gått till, men åtta är de i alla fall. Av dessa åtta ganska eller väldigt slumpmässigt utvalda böcker har tre haft otrohet som huvudsakligt tema och ett par av de andra har också berört ämnet på något sätt. Så i min litterära värld är otrohet nu plötsligt lika vanligt som att byta strumpor. Egentligen vanligare. I en av åtta böcker har det alls handlat om strumpor och det var i boken om maraton och andra långlopp. Otroheten har däremot huserat i de flesta, varit själva husgrunden i flera.

Är otroheten så stor? Så fascinerande? Så kittlande? Så vår allas?

Min egen erfarenhet av otrohet är tack och lov liten. Att i det här fallet ta till ordet ickeexisterande är inte att göra för mycket. Så jag har sökt lite i andras erfarenheter och landat i tankar som nog ligger rätt långt borta från mina egna.

Dominika Peczynski är svensk chef för otrohetssajten Victoria Milan. Enligt svenska yle säger hon så här om otrohet;

“Jag skulle inte bli förkrossad om jag själv blev utsatt för otrohet, då man jämför med alla andra hemska, elaka saker som folk kan utsätta varandra för skulle jag säga att otrohet är väldigt milt.”

och

“Om man är otrogen men inte berättar det, har man då varit otrogen? Min egen princip är att man inte ska berätta det för det är sist och slutligen en självisk och t.o.m. aggressiv, man erkänner ju inte sin otrohet för att man vill vara snäll mot sin partner utan förmodligen av andra skäl.”

Jag skulle bli förkrossad. Förvånad och förkrossad. Och utan att påstå att otrohet är värre än allt annat så skulle jag nog aldrig våga påstå att otrohet är väldigt milt. Inte heller förstår jag riktigt tanken om att otrohet räknas som otrohet bara om den lämnar den otrognas eget samvete. Skitprat är skitprat också om den baktalade aldrig får veta. Stöld är stöld också om den bestulna aldrig märker. Otrohet är otrohet också om den bedragna aldrig anar. Det vi gör gör vi ju inte bara mot någon annan utan också med och mot oss själva. Därför räknas det. Förstås. I min värld.

Men min värld är som sagt mycket begränsad. I min litterära värld i januari 2015 är otroheten ytterst vanlig och odramatisk. I min riktiga värld i januari 2015 är otroheten ytterst ovanlig och främmande. Så jag påstår mig inte veta. Jag påstår mig bara tro att otroheten inte är väldigt mild. Jag påstår mig bara tro att otroheten river sönder också om den förblir en hemlighet.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Intelligens

Är det bara jag eller är intelligens den typ mest hyllade egenskapen av alla i dagens värld? Och är det bara jag eller är intelligens utan godhet egentligen bara farligt?

Jag blir så trött på diskussioner där alla bara vill överträffa varandra. Det viktigaste är inte alls att växa som människor och lära av de andra, det viktigaste är att visa hur smart och snabbtänkt man själv är. Att ha fel är en dödssynd. Att inte kunna motivera sin åsikt tillräckligt välformulerat är ett misslyckande.

När jag ser tendensen hos mig själv vill jag bara gömma mig under en sten. Hur dålig får jag vara? Hur kort får jag ha kommit på min resa mot en bättre version av mig själv?

Må min godhet växa med min kunskap. Må den växa om kunskapen. Må min hjärna vänta in ett hjärta gott nog för att förvalta stor kunskap. Må jag inse att det största aldrig är att vara störst själv utan att se andra bli större. Och det kostar godhet mer än det kostar kunskap.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Siffror som kvinnor ljuger om

Mitt facebookflöde upplyser mig idag om siffror som kvinnor alltid ljuger om. Enligt texten är vita lögner harmlösa, i synnerhet om de vita lögnerna kommer till för att kvinnan ska kunna ge en bra bild av sig själv. Så för att ge en bra bild av mig själv ska jag som kvinna ljuga bland annat om:

– vad mina skor kostade

– min klädstorlek

– hur många fylle-sms jag skickat till mina ex

– min vikt

– antalet sexpartners jag har haft

– min ålder

Jag får allergiska utslag av sådana här texter. En riktigt trött dag eller en riktigt glad dag orkar jag inte bry mig, men en sådan här medelmåttig dag drabbas jag av spunk och börjar tycka saker.

Jag tycker för det första inte att det är roligt. Alls. Jag tycker i regel att skämt som bygger på att alla kvinnor är på ett sätt och alla män på ett annat är jättetråkiga. Och det här är inget undantag alls.

Jag tycker för det andra inte ens att det är speciellt harmlöst. Jag tycker att vi cementerar dåliga roller genom att påstå att man som kvinna måste ljuga om en massa saker för att ge en bra bild av sig själv.

Jag tycker för det tredje att det är ruttet att vi påminner oss själva och ännu yngre kvinnor om att en kvinna per automatik är en kvinna som är missnöjd med sin vikt och sin klädstorlek.

Jag tycker för det fjärde inte alls om att kvinnor framställs som shoppinggalna puckon som i efterhand måste ljuga om hur mycket pengar de lagt på sina inköp.

Jag tycker för det femte också att det är sorgligt att vi hela tiden får höra att en kvinnas ålder är hennes ensak då vi ju vet att det betyder att en kvinnas högsta önskan alltid ska vara att verka yngre än hon är.

Jag tycker helt enkelt att det är så oerhört beklagligt att vi påminns om att vi aldrig ska vara nöjda och att vi dessutom ska ljuga om det vi är missnöjda med. Och att vi ska tycka att det här är hysteriskt roligt.

Jag skrattar inte.

Men jag tycker mig också se att 364 personer har delat artikeln på facebook. Så det är kanske bara jag som tycker konstigt då.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

På deras sida

Jag läste kommentarer till en av artiklarna om den åländska julfesten på allas läppar. Jag läste en kommentar om att de unga som var med faktiskt tyckte det var roligt och att deras talan minsann borde väga tyngre än åsikter hos vuxna som inte var med.

Borde de? frågar jag mig lite försiktigt.

Som lärare kan jag ganska lätt gissa mig till vilka slags elever som väljer att vara med i sådana här programpunkter. Och det är om möjligt ännu lättare att ana vilka slags elever som nu försvarar programpunkterna högt och officiellt. Men de här eleverna är inte alla elever. Verkligen inte.

De elever som deltar och försvarar är elever som är starka och högljudda. Det får de gärna vara! Jag tycker om starka och högljudda elever (har senast ikväll umgåtts med ett trettiotal sådana då vi körde repris av julskådespelet), men jag tycker om de andra eleverna också. De som aldrig skulle våga säga till när något går över gränsen eftersom de populära och coola på alla sätt signalerar att det ju är heeeelt okej. Och som vuxen måste jag stå på de mindre starka och mindre högljuddas sida. Vi måste föra deras talan då deras egna röster inte bär. Därför kan jag aldrig godkänna något som nästan alla tycker att är bara harmlöst och roligt om någon mår riktigt dåligt av det. Det är väl det som är att lämna de nittionio för den ena.

När man jobbar med unga människor som inte ännu är vuxna måste man våga vara tråkig och till och med lite bakåtsträvande ibland. Dra gränser hellre lite för tidigt än lite för sent, för även om många unga tycker om att töja på gränser är det ingen som tycker om att vara den som tog ett rejält kliv över. Den som sårade en annan. Den som ärrade någon. Det måste vi vuxna skydda dem från. För efter det där klivet är också den starka och högljudda plötsligt svag och tyst. Och det är på deras sida vi som vuxna ska vara de gånger vi måste välja.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Nakna rumpor på julfesten

En oanständig programpunkt på en åländsk högstadiejulfest. Rubriker som alla skolor fruktar är nu en skolas. En skola står i centrum av en diskussion som ingen skola vill förknippas med.

Det finns så mycket att säga. Det jag tänker mest på just nu är att innehållet i julfestprogrammet låter som något som kan förekomma i en studentförening med dålig smak men inte som något som hör hemma i ett högstadium. Ja, det är klart att yngre tonåringar är nyfikna på sex och att vi ska tala om sex med dem. Men det betyder inte att vi ska uppmuntra dem att leka sex på scen på bästa sändningstid. Det betyder inte att skolans julfest ska leverera sexbilder som tonåringarna själva inte hade.

För nej, de här anspelningarna är inte uppenbara för alla. De trettonåringar som ännu tycker att sex ligger långt fram i tiden ska få tycka det också efter skolans julfest. De ska inte få en känsla av att sex är så förlegat att det redan är ironiskt.

Tycker jag. Ganska bestämt.

Inte för att låta som en gammal tant men det bekymrar mig att allt går så snabbt numera. När jag var femton var jag otroligt mån om att se bra ut i skolan. Smink, fixat hår och de snyggaste kläderna. Idag går många femtonåringar till skolan i mjukisbyxor och hårknut. Det finns något fint i det. Men det finns också något väldigt jobbigt. Det jobbiga är att många av femtonåringarna idag går till skolan utan att kamma håret eftersom de har tröttnat på smink och frisyr för länge sedan. Att göra sig snygg är förlegat och uttjatat. När man är femton. Det är svårt att gilla det.

Tycker jag.

Inte för att jag lekte med kottar när jag var tretton. Men inte hade jag strypsex på scen heller. Det finns mellanting.

Och ännu en tanke så att det här redan råddiga inlägget ska bli ett kaos av ord och bokstäver… Det vi vuxna accepterar och välkomnar kommer aldrig att vara tonåringarnas gränser. De vill alltid mer än vi tillåter. Om vi tar udden av nakna rumpor genom att rada upp dem på julfesten – hur ska de unga chocka oss då?

Jag vill inte ens veta.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Den arma älvan

Högst på Ingrids önskelista i julas låg en älva. En som kan flyga själv och som man kan styra med hjälp av handen. Hon hade sett den i affären. Hon hade hört andra tala om den. Hon ville verkligen ha älvan.

Jag var motvillig. Under mina år som förälder tycker jag mig ha utvecklat en viss känsla för vilka leksaker som är roliga två dagar och vilka leksaker som är roliga en halv barndom. Min fingertoppskänsla sa definitivt att älvan var mera av tvådagarskalibern och fingertoppskänslor ska man inte leka med.

Men jag lekte med den. Och köpte älvan. Den kostade något i stil med 42,90 vilket är otroligt mycket när man är tveksam redan i köpögonblicket. Jag menar, ännu i det ögonblicket brukar ju ALLT kännas kul. Neonkläder, sockervadd, diktsamlingar som man vet att man borde läsa fast man inte vill… Men inte älvan.

På julaftonskväll plockades älvan upp ur ett paket. Ingrid jublade. Och i just det ögonblicket försvann min tvekan. Glädjen i hennes ögon övertygade mig om det riktiga i att ibland göra våld på sin känsla.

Men vet ni vad? Min fingertoppskänsla hade helt rätt och den känslan ska jag faktiskt inte göra våld på igen när det gäller plastleksaker för flera tior. Också om vi bortser helt från det faktum att älvan har levererat ojämnt ända sedan dag ett och att batterierna ramlar ur varannan dag så var älvan ett misslyckat inköp. Älvan är så ojämn och nyckfull och störtar så plötsligt att både den unga ägaren och hennes bror är rädda varje gång hon lämnar sin platå och slungar (inte svävar) iväg. Älvans ljudnivå är så bedövande att både den unga ägarens far och mor får fel i huvu av den.

Älvan är i sanning julklappen som äcklar mig. Jag borde inte ha köpt den och jag visste ju det redan när jag köpte den. Nästa gång köper jag den inte. För det kommer ju att komma flera älvor. Det kommer ju alltid älvor i alla möjliga olika förpackningar. I vårt hushåll ska man för all framtid få spara pengar själv till sina älvor. Vi föräldrar köper bara säkra kort, sådana kort som vi vill köpa.

Tycker jag. Fredrik tycker jag är för hård mot älvan. Han tycker jag borde komma över det där nu och sluta rysa varje gång jag ser älvan (vilket tack och lov är sällan eftersom ingen förutom jag ens tänkt på henne på typ en vecka) eller något i älvans färgskala.

Men det handlar ju inte bara om älvan utan om vad hon representerar. Onödiga, ogenomtänkta och oförlåtliga inköp och jag vill ju sluta med just sådana. Jag arbetar mig bort från dem hela tiden och så fick hon mig på fall en decemberdag. Den arma älvan.

(Jag kunde ju lämpligtvis ha illustrerat med en bild av älvan här. Men det går inte. För jag vet ju inte var hon är. För ingen bryr ju sig om henne. Förutom jag då. Som uppenbarligen bryr mig lite för mycket.)


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Nederlag och seger

Det fanns en tid i mitt liv då jag var rätt populär bland konfirmandflickor. Inte omåttligt populär, men rätt nog. De flesta femtonåringar vill ha någon vuxen i sina liv som inte är deras föräldrar (hur bra föräldrar de än har) och för många konfirmandflickor fick jag vara den där vuxna i början av min prästfrukarriär. Jag kommer ihåg det där lägret sommaren 2010 då de konfirmander som ville fick boka in en tumisträff med någon ledare. Hela 15 kofirmander ville ha tumisträff med mig. Det måste vara den absoluta höjden på min prästfrukarriär. Kanske höjden på alla mina karriärer.

Men något har hänt. På lägret sommaren 2014 ville inte en enda konfirmand ha tumistid med mig. Min spalt i bokningsschemat var så tom och vit att den bländade. Istället var det en av ungdomsledarna som drog till sig de femtonåriga flickorna, nu var det hon som var den där vuxna som de ville ha i sitt liv.

Jag är tyvärr inte en större människa än att det först kändes lite som ett nederlag. Jag har i sanning dalat, tänkte jag. Men sedan insåg jag en sak och plötsligt blev nederlaget en seger. För den unga kvinna som femtonåringarna nu ville vara mest med var en en gång i tiden en femtonåring ville vara mest med mig. Det som hon gör för andra nu gör hon åtminstone delvis för att jag en gång gjorde det för henne. Och den tanken är hisnande.

Av allt det jag älskar med mitt jobb som lärare är det kanske just det här jag älskar allra mest; när jag får se stora saker hända i de unga människor jag kommer i kontakt med och att jag ibland vågar tro att min egen inblandning har spelat roll någonstans på någon nivå. Som lärare är ju det magiska aldrig vad jag kan göra utan vad de omkring mig kan göra. Jag har elever som jag vet att kommer att bli mycket bättre skribenter än jag om de bara fortsätter skriva. Och jag har elever som jag vet att kommer att hålla tal som jag aldrig skulle kunna hålla bara de fortsätter möta sin publik.

Det finns inget nederlag alls i att den jag lär en dag överträffar mig själv. Tvärtom. I det finns bara seger.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Dålig ledig dag

Mellan halv tolv och sju idag ville jag bara att tiden skulle gå. Ja, redan typ halv tio i morse tänkte jag första gången att den här dagen gärna får ta slut. Att önska tiden ur dagen är på alla sätt ett dåligt sätt att fira ledig dag på. Kanske jag vågar kalla denna lördag för en dålig ledig dag. Trots att den sist och slutligen var bättre än jag trodde.

Jag har varit prästfru i fem och ett halvt år. Borde vara åtminstone lite rutinerad. Men vissa saker vänjer jag mig bara inte vid och gräsänkestånd hela helgdagar hör definitivt till de vissa sakerna.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Fina skor

Arvid är på många sätt en “typisk” pojke. Han klättrar, han vågar och han springer. Han pratar sent och lite, han tycker orimligt mycket om fotboll (om du frågar mig alltså, inte alls tillräckligt mycket om fotboll om du frågar hans pappa) och hans tillvaro blir lite ljusare varje gång den befolkas av en bil.

Som en förälder som vill vara en genusmedveten förälder känns det väl… sådär.

Men. Arvid älskar fina klänningar och han älskar fina skor. Hemma glider han rätt ofta omkring i prinsessklänningar och väldigt ofta i klackskor. Gärna med en röd handväska över axeln och ett spänne i året. Då känner han sig fin. Han fortsätter klättra, våga och springa. Men han gör det lika bra i finskor.

Och då känner ju sig den genusmedvetna föräldern lite mindre… misslyckad.

Han har de mest rosa vinterskor du kan tänka dig. Eller ett par silvergrå med blommor på. Och han har dem utan att blinka. För någon dag sedan hade han en grå mössa med silvertrådar och en blomma. Också den bar han tveklöst. Om Ingrid får lackade naglar vill Arvid också ha. Han får bara en. Inte för att han är pojke utan för att han är två och helt saknar respekt för nagellack och insikt i stillasittandets och väntandets ädla konst.

Han verkar än så länge inte ha en aning om hur han förväntas se ut för att han är pojke. Det är väl att överskatta honom att tro att han vet men väljer att inte bry sig. Och jag är glad för hans skull. Jag tänker att han så länge som möjligt ska få tycka att fina skor är fina vilka fötter de än sitter på.

Den genusmedvetna föräldern jag var i början, den som ville bannlysa allt rosa och ljusblått i vårt hem, är jag inte längre. Nu är jag snarare den föräldern som vill ha alla nyanser av rosa och ljusblått och allt annat och sedan låta alla välja själva. Jag ser hur Ingrid nu leker med Arvids tågbana, en tågbana som vi en gång i tiden köpte åt henne men som hon då valde bort. Och jag ser hur Arvid leker med Ingrids dockor. Om han fortsätter som nu blir han en lika bra pappa som sin pappa.

Och då är jag en glad förälder. Inte en lyckad genusförälder. Just det bryr jag mig inte längre om, jag är inte med i den tävlingen. Men jag är glad över att se att mina barn inte klämmer in sig i roller som är mindre än de måste vara. Så mycket utrymme som möjligt så länge som möjligt.

2015/01/img_9812.jpg


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd