Jag som lärare

Mia, som liksom jag tycker om att vara lärare, ville veta hur jag är som lärare. Vad är viktigt för mig? Vilka områden dröjer jag kvar vid och vilka skyndar jag förbi?

Jag ser mig i första hand som lärare och i andra hand som modersmålslärare. Ja, jag älskar litteraturen och ja, jag älskar språket men jag älskar att vara lärare ännu mer och huvudorsaken till att jag älskar det är uppenbar: eleverna.

Jag hoppas att jag är glad och snäll och att mina elever känner av att jag verkligen trivs med dem. Att jag ser det som en glädje och en gåva att få jobba tillsammans med dem. Jag hoppas att de vet att jag bryr mig om dem, att jag lyckas förmedla det.

Jag är en lärare som prioriterar att läsa elevernas texter med omsorg. När jag auskulterade sa en av mina handledare att elever alltid vill ha feedback på sina texter. Massor med feedback. “Helst vill de att man skriver brev åt dem”, sa hon. Och jag skriver inte brev, men jag skriver mer än jag egentligen måste. Mer än jag egentligen hinner. Ibland mer än jag egentligen orkar. Men om eleverna har tagit sig tid att skriva en text känns det som det minsta jag kan göra; att ta mig tid att kommentera den texten. Det blir säkert aldrig någonsin tillräckligt men jag försöker och vill bli bättre och mer.

När det gäller mina personliga favoriter har jag tur. För jag har många. Jag tycker otroligt mycket om retorik och allt muntligt, kanske just det allra mest. Samtalen och diskussionerna. Mötena mellan elev och elev och mellan mig och dem. Lyriklek. Språksociologi! Reklamanalys. Journalistik. Drama. Jag älskar litteraturen och de rika formuleringarna men tycker mig fortfarande bara vara på jakt efter de verkligt lyckade sätten att jobba med de bitarna. Jag försöker hela tiden hitta nya uppgifter och nya sätt. Byter ut sådant som fungerade bara halvbra. Byter ut sådant som fungerade bra om jag tror mig hittat något som kan fungera bättre.

Egentligen borde ingenting behandlas styvmoderligt eftersom allt är viktigt, men som alla lärare vet är det omöjligt att hinna göra allt med samma omsorg. I så fall skulle man aldrig någonsin komma in på något djup någonstans. Det jag gör snabbt är nordiska språk och språkvård. Ismer. Litteraturhistoria.

Men om jag ska vara ärlig: hur är jag som lärare? Jag vet ju inte. Egentligen inte alls. Fråga eleverna. Jag har ju aldrig haft mig själv som lärare. Har ibland (och ibland ofta) en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Och har ofta en känsla av att jag och mina elever upplever det som händer i mötet mellan oss på helt olika sätt. Men ibland tror jag att det ändå är rätt okej. När jag blir inbjuden på ett studentkalas. När någon tackar för kommentarer, för kurs, för ett samtal. Och egentligen varje gång vi skrattar tillsammans, vilket ändå är rätt ofta.

Mest är jag tacksam. Som lärare. Tänk att det blev så här! Jag skulle ju så mycket annat och så blev det så här. Bättre än jag trodde. Mer givande. Mindre fokuserat på mig själv och mer på dem. Precis som det ska vara.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

När alla släktingar bor i Österbotten

Sofia ville läsa om hur det är att bo i Helsingfors och ha alla släktingar på annan ort. Hon ville säkert inte läsa en roman om det, men det blev en roman den här gången. (Obs! Om en studerande som ska skriva textkompetensprov inom snar framtid läser det här vill jag för säkerhets skull understryka att det här inte är en roman. Det är ett blogginlägg, men jag försökte vara lite lustig och ursäkta att det här blogginlägget är orimligt långt. Okej, genren är klargjord. Nu kör vi!)

När vi flyttade till Helsingfors flyttade vi åt fel håll. Helt klart. För vi hade ju redan flyttat tillbaka före vi flyttade bort igen. Vi hade studerat några år i Åbo (jag var en sjukt snabb men också sjukt dålig studerande, vilket är värt ett eget inlägg) och återvände sedan till Österbotten. Först flyttade vi till Vasa när Fredrik skulle auskultera och jag studera media. Efter ett år i Vasa flyttade vi till Nykarleby och då kändes det som om vi hade flyttat hem. Fredrik fick ett fast jobb och jag fick ett graviditetsillamående utan dess like, vilket var planerat och önskat. Eller inte just illamåendet, men ni fattar. Vi bodde i ett mysig liten radhuslägenhet. Hade trädgårdsmöbler och bollgrill och diskmaskin och en bil som startade alla dagar och inte bara de dagar den själv behagade. Sa jag redan att det kändes som om vi hade flyttat hem?

Jag säger inte att vi inte hade flyttat hem, men mycket hände under vårt första år i Nykarleby och plötsligt insåg vi att vi skulle flytta vidare. Vänner blev bästa vänner och vaga drömmar blev klara visioner. Efter ett halvt år till i Nykarleby och ett halvt år i Vasa flyttade vi sedan till Helsingfors. Det måste vara i dagarna exakt sex år sedan vi kom hit. Ingrid var inte ens ett. Vi hade bara sett tre foton från hyreslägenheten (oj, ett turkost badrum och oj, ett rosa kök?) och vi hade flyttat hem. Igen. Men nu till Helsingfors, staden där jag aldrig skulle bo. Vart som helst, men inte hit.

Kvar i Österbotten blev mina föräldrar och Fredriks föräldrar. Min yngsta syster och Fredriks äldsta. De flesta av våra vänner. Nästan hela vårt sociala nätverk som var lika med vårt skyddsnät. Här i Helsingfors fanns egentligen bara våra våra bästa vänner. Men de var bara två. Och även om de är världsklass är de ändå bara två och kan inte utgöra ett helt nät.

Och vi människor behöver nät. Vi människor i allmänhet och vi småbarnsföräldrar i synnerhet. Det är oftast det folk undrar; hur klarar ni er utan mor- och farföräldrar som hjälper till när det behövs?

Vi hade ju egentligen bara ett val: att binda ett nytt nät.

Så vi band. Och nu har vi ett nät. Det finns människor som bär oss. När vardagen krisar blir vi burna av det nya nät som byggts ihop under våra år här. När vardagen inte går ihop så har vi människor som kommer till vår undsättning. Det finns en lång rad människor som tagit hand om våra barn ibland. Bytt Arvids blöjor. Gett dem kvällsmat. Lagt Arvid att sova till natten och läst med Ingrid tills vi kommit hem igen. Människor som vi litar på, helt och fullt.

Så vi klarar oss. Det går ihop. På något sätt.

Men vi kan sakna. Oj, så vi kan sakna och saknar. Jag kan sakna min mamma så att det gör ont. Ibland när jag ser en yngre kvinna och en äldre kvinna tillsammans tror jag mig veta att det är en kvinna och hennes mamma och jag vill stanna dem och ruska om dem och lite skrikande fråga om de vet att de är lyckligast i världen som kan umgås bara sådär en onsdagseftermiddag.

Jag sörjer att mina barn inte får träffa sina mor- och farföräldrar oftare. Att de inte kommer till oss på eftermiddagskaffe på söndagarna. Att vi inte åker via dem på väg hem från butiken när vi handlat mat. Att de inte kan vara med på vårfesterna nästa vecka. Att de inte kan komma och sköta Arvid när han är hemma den där sista symtomfria dagen och vi faktiskt borde jobba igen. Att de är för långt borta för ofta.

Å andra sidan har jag lärt mig att se det goda; våra barn får umgås intensivt med sina mor- och farföräldrar. Vi stannar över natten, oftast fler än en natt. Vi kan göra varje möte till en fest för det finns ingen vardag alls över det. Vi ser det fina som finns i att sakna och förenas.

Jag saknar de vänner som gjorde som vi gjorde först. Som flyttade tillbaka. Men som sedan gjorde som man brukar och stannade kvar. Som fattas oss i vardagen. En av mina bästisar bor alldeles för långt borta, men egentligen vet jag ju att det är jag som bor på fel ställe. Jag behöver ju henne och hela hennes familj. Jag tänker på dem varje dag. Men också här har jag lärt mig att se det goda: vi lever nära varandra när vi har den egentliga tiden för varandra. När inte jobb och stress och världsliga saker stör. När vi kan bo på en sandstrand en hel dag. När vi kan fika tre timmar i hennes trädgård. Om några veckor, älskade vänner. Sommarfamilj. Då blir det vi igen.

Jag sakna mina systrar till döds. Det är osunt att inte bo nära sina systrar. Men bara en av dem bor i Österbotten nu så att vi skulle flytta tillbaka dit skulle lösa så få av våra problem. Och dessutom kan jag inte riktigt tänka på det för jag vill inte falla ihop av tungsinne såhär på kvällskvisten.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Bra, om vi med frågan menar hur vi fixar vardagen. Tack vare ett helt makalöst nätverk av människor. Vi har insett att vårt nätverk här verkligen inte tillhör vanligheterna och vi har förstått att vara tacksamma. Det är långt genom församlingsgemenskapen som det nätet har bundits och starkt och stort har det blivit genom åren här. Vi klarar vardagen och vi vet att det i sig är en stor nåd.

Så, hur går det att bo långt borta från släktingarna? Dåligt, om vi med frågan menar hur vi fixar mycket annat än vardagen. Oftast är vi ju på fel ställe samtidigt som vi helt och fullt tror att vi är på rätt ställe. Men vi är långt borta också när vi borde vara nära. Varje gång något händer i någon av familjerna hemma är man så ohjälpligt fel och då är de där 450 kilometerna väldigt, väldigt många.

Hur går det för dig? Du som också bor långt borta hemifrån? Långt borta från släktingar och vänner?

  
Illustrerar med bild på saknad bästis. Fotograferad av saknad syster.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Låt flaggorna vaja

Ännu en gång ligger en skola i hetluften. Knappt hade vi kommit över den åländska julfesten och nu har vi den västnyländska hejarklacken. En av mina elever (!) ville att jag skulle skriva om frågan ur mitt lärarperspektiv och när en elev önskar så skriver jag.

För det första: jag tycker synd om den här skolan. Jag vet hur svåra en del beslut är när man själv är den vuxna och de andra är de inte ännu vuxna och jag vet också hur lätt det kan bli fel hur god viljan än är. Ingen vill vara den skola som hamnar på kartan på grund av en sådan här sak, den skola som diskuteras offentligt. Igår visste nästan ingen att skolan fanns, idag har hela halva Svenskfinland en åsikt om skolans agerande.

Men jag har är ju inte bättre än att jag också har en åsikt. Och nu efterlystes den och då för jag fram den. Om mina egna elever skulle vilja ha regnbågsflaggor i sin hejarklack skulle jag tillåta det. Absolut. För de vill något och de brinner för något. När unga människor vill och brinner så ska vi vuxna bara uppmuntra och ge utrymme. Ja, det blir lätt lite förenklat och lite svartvitt när unga människor tar till orda, men vi måste alla gånger föredra det framom att de inte tar till orda alls (här kan jag inte låta bli att dra paralleller till de diskussioner om andlighet som pågår främst i Österbotten just nu och som jag kanske borde återkomma till senare). Så låt flaggorna vaja.

Sedan kan vi förstås utgå från att det finns några elever också i Ekenäs som inte är bekväma med regnbågstema. Och det är en svår fråga, också här klappar mitt lärarhjärta. Vem vågar säga nej när en ofta ganska högljudd majoritet vill något som man själv inte vill? Som lärare vill jag stå på den minstas sida. Inte så att hen och jag behöver vara överens, men nog så att jag vill försvara och stöda hen om och när så krävs. Å andra sidan finns det också andra svaga och små. Det finns säkert också några hemligt homosexuella elever i Ekenäs. Tänk så stort det måste ha varit för dem när skolans hejarklack ville ha regnbågsflaggor! Och tänk så förkrossande när några vuxna sedan sa nej.

På svenska yle haglar kommentarerna. Förstås. Och jag blir min vana trogen lite matt. Tänker att folk både förstorar och förminskar. Och argumenterar konstigt. Jag har lite svårt för det här med att det inte är politik utan mänskliga rättigheter. Dels tänker jag att vi har gjort regnbågen rätt vid om den i sig är lika med mänskliga rättigheter. Eller så har vi gjort mänskliga rättigheter rätt snäva om de är lika med regnbågen. Och dels tänker jag (helt tvärtom, för jag är ju så sjukt bra på det) att det här inte är en speciellt politisk fråga mera och att eleverna är för sent ute om de vill göra politik. Vi har redan fattat ett beslut om en ny äktenskapslag så den politiska diskussionen är ju avklarad. Jag antar att eleverna vill uttrycka välvilja och att hävda att det är en politisk kampanj känns orättvist. Och att inte tillåta den välviljan känns ogeneröst.

Jag ser mest av allt en grupp unga som helt enkelt vill väl. Och jag har inte råd att förbjuda unga människors goda vilja. Jag tror inte att någon av oss har råd med det. Vid behov kan vi som vuxna styra upp glöden lite och knuffa den brinnande lågan i en lite annan riktning, men att blåsa ut den helt… Det blir så väldigt mörkt om inte våra unga får brinna och lysa.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Att bli en sådan som springer

Vi reser först tillbaka till min tonårstid. Hela högstadiet och hela gymnasiet var skolgymnastiken egentligen det enda jag gjorde (gick på något pass någon termin, men låg mest och tittade på när andra gjorde muskelövningar och sa “Att ni orkar”). Så det var skolgymnastiken jag gjorde. Och de som var med i min grupp i gymnasiegymnastiken (vi hade nivågrupper) kan intyga att vi ofta gjorde rätt lite. Att skida tvåhundra meter och sedan duka fram varm kakao och smörgåsar i snön är ju inte ett träningspass. Vi gjorde ofta rätt lite, men vi hade alltid mycket roligt. Vår gymnastiklärare var magiskt bra.

Men jag rörde på mig bara när jag absolut måste.

Som vuxen har jag försökt ibland. Och ibland har jag hållit på rätt länge. Jag försökte lära mig springa under mitt första studieår i Åbo men tyckte aldrig om det och slutade. Under mitt första mediestudieår motionscyklade jag femton kilometer nästan varje morgon, och det tyckte jag om. Sedan blev jag gravid och fortsatte motionscykla. Sedan fick jag barn och slutade. Att motionera innan frukost passar dåligt med barn om man inte vill stiga upp mitt i natten. Och det vill jag inte. För en som just börjat röra på sig också utan måste är det inte riktigt läge att vakna halv sex och hoppa upp på cykeln. Tanken blev ju inte heller lättare av att Ingrid oftast var vaken ett par timmar mitt i natten. Att vakna halv sex när man redan vakat mellan två och halv fem är ju rätt mycket begärt.

Hösten 2010 började min moster springa. Jag har en fantastisk och fantastiskt spännande moster som jag inte kan gå in på nu, hon förtjänar en roman. Men hon började springa. Och sedan började min ena syster också, den som bor nära moster. Och sedan började jag och mamma och en annan syster. Minns inte vilken ordning, men under hösten 2010 började en familj hopplösa soffpotatisar plötsligt springa.

Jag började så försiktigt och långsamt att folk skrattade. Här finns det träningsprogram jag följde. Tre gånger i veckan sprang jag. Det allra första passet bestod av 5 minuter gång, 1 minut löpning, 5 minuter gång, 1 minut löpning och 3 minuter gång. Andra passet var inte mycket värre. Jag var i så uselt skick att den där första minuten hann bli tung. Men varje gång jag kom hem kände jag att jag skulle klara mer. Trots det hoppade jag inte över några veckor, för jag tyckte om känslan av att jag skulle klara mer. Jag tappade aldrig hoppet och det blev inte övermäktigt.

Och tolv veckor senare orkade jag springa 5 km.

Och då fortsatte jag med nästa träningsprogram. Det som skulle lära mig springa 10 km. Och jag höll mig till det programmet. Kände varje gång att jag skulle klara mer. Fuskade aldrig. Och kunde sedan springa 10 km. Inte snabbt och inte vackert, men jag kunde springa. Och i min bok var det egentligen helt otroligt.

Sedan fortsatte jag springa. För att jag märkte att jag mådde så väldigt bra av det. Kände mig stark och frisk och sund. Nästan vacker. Och den känslan ville jag ha kvar.

Så jag springer. I regel tre gånger i veckan. Och lär fortsätta tills kroppen inte längre låter mig. Varje gång jag springer – faktiskt just precis varje gång – fylls jag av tacksamhet för att jag alls kan springa. Jag tar det inte för givet.

Löpning är antagligen inte den träningsform jag allra helst skulle syssla med. I själ och hjärta är jag nog mer en zumba-tjej och i den bästa av världar skulle jag dansa i grupp några timmar i veckan. Men nu lever jag i den här världen och att passa tider på kvällarna fungerar inte alls när Fredriks jobb ser ut som det gör. Springa kan jag göra när och var som helst och det gör att löpningen slår alla andra träningsformer just nu.

Oj, vad långt det blev. Tänk att en kvinna på min löpningsnivå kan skriva så mycket om att springa. Jag avslutar med mina bästa tips till den som vill bli en sådan som springer:

1. Börja försiktigt. Det gör ingenting om det känns löjligt lätt. Börja försiktigt och märk att du blir bättre varje vecka.

2. Följ ett träningsprogram. Att bara springa på känsla är svårt i början. Antingen är du som de flesta jag känner och tar i för hårt. Eller så är du som jag och tar aldrig någonsin i. Båda utgångarna är dåliga utgångar.

3. Om du har barn (och en partner): försök ordna det så att du får springa när barnen är vakna. Att springa de där få få timmarna av egentid och lugn och ro kräver en viljestyrka utöver allt jag sett.

4. Spana in ett lopp på tio kilometer som ligger ungefär ett knappt halvår fram i tiden. Anmäl dig. Det är roligt! Speciellt om du springer tillsammans med någon annan. Jag och mina före detta soffpotatisar till familjemedlemmar har sprungit tjejmilen i Stockholm tillsammans fyra år i rad nu. En av årets absoluta höjdpunkter!

5. Anteckna dina prestationer. Mät gärna springrundorna och tiden med hjälp av någon app i telefonen (finns hur många som helst).

Lycka till! Och på riktigt. Kan jag så kan alla. Du kan!

e ville veta hur jag blev en sådan som springer. Nu fick hon veta det. Och du också. Önskeinlägg nummer två.

Och jag har skrivit mitt första rena träningsinlägg någonsin. Det tror jag inte att min gymnastiklärare hade trott att någonsin skulle hända. Undrens tid är i sanning inte förbi.

  
Här springer jag och min syster. 15 km på 90 minuter. Sommaren 2013. Och ja, jag har en nappflaska som vattenflaska. Den utan synd får kasta första stenen. 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Rumsrena kraftuttryck

Arvid ger oss inte bara ljus och glädje och perspektiv, han ger oss också nya kraftuttryck. Rumsrena kraftuttryck. När vår minsta blir upprörd, arg och besviken bemöter han det som han anser vara en felbehandling med:

– Ändå i livet!

Ofta säger han det flera gånger. Och med väldigt mycket tryck.

Jag har försökt hitta uttryckets ursprung. Jag antar att han smittats av att Ingrid säger “Aldrig i livet” ett par gånger i timmen när hon är på det humöret och mitt “O, liv!” är säkert inte heller oskyldigt. Gillar ändå att han tagit det vidare och gjort något helt nytt av det.

Ändå i livet.

Så bra sak att säga när man känner sig orättvist behandlad.

 
Vem hade trott det för två år sedan? 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Svek och förlåtelse

Jag vet nästan ingenting om svek. I berättelsen om mitt liv bor svek i barndom och tonårstid. Om vi med svek menar människor som vänder rygg när man söker en hand och en blick. Om vi med svek menar relationer som inte bara rinner ut i sanden utan relationer som den ena hugger av när den andra vill mer. 

Jag är skonad. Jag har varit omgiven av människor som står kvar. 

Men visst har det funnits besvikelser och mindre svek. Förhoppningar och förväntningar som inte blev. Tomhet som blev. Det har krävts förlåtelse. Och jag har valt att ge förlåtelse. Och gått vidare. Måste anstränga mig för att ens minnas de gångerna, så långt vidare har jag gått. 

Jag tror på att erkänna det svek som blev. Tala om. Erkänna sig sårad och sviken trots risken att framstå som svag. 

Jag tror på att be om en förklaring. Kräva den. För man har rätt till den, allt annat är att underkänna allt som relationen varit.

Jag tror på ilska framom bitterhet. Och att det rätt ofta går att välja. Ilskan kan vara konstruktiv, bitterheten har jag aldrig sett bygga något av värde. 

Jag tror mest av allt på att försöka förlåta. Inte sopa under mattan, inte förneka. Men förlåta. För den andras skull – vem vill vara den som binder en annan? För ens egen skull – vem vill vara den som binder sig själv vid oförlåtelsens ok? Du blir inte heller fri före du förlåtit. 

Ibland går det inte. Och då är det så och då måste det få vara så. Men det går alltid att sträva.

Jag tror tyvärr att vi ibland måste förlåta också den som inte ens bett om förlåtelse. Kanske för att stoltheten kom i vägen. Elle oförmågan att förstå den skada som blev. Ibland anar en människa inte att hen gräver sönder andras stigar med sina handlingar och ord. Vi är alla skadade fåglar, en dels skada syns i oförmågan att se den skada de förmår vålla andra. 

Jag försöker in i det sista tro det bästa om dem jag möter. Och ännu mer om dem jag lever nära. Jag tror att både jag och de vinner på att jag tolkar så generöst som möjligt. Inte oskyldig tills motsatsen bevisats, men kanske omedveten och oförmögen. Det hjälper mig att gå vidare. 

Jag lär mig aldrig, om vi med lära menar att jag slutar lita på och hoppas på då risken för svek finns. Den risken finns. Alltid. Men den största risken – så stor att risk inte räcker utan skada är mera sant – är att inte våga lita och älska. Den som aldrig blivit sviken för att hen aldrig vågat lita har blivit djupast sviken av oss alla. 

Ida ville läsa om mina tankar kring svek och förlåtelse. Det fick hon nu. Det fick du också.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Önskeinlägg?

En vänlig själ önskade sig ett inlägg i en kommentar tidigare idag. Den önskan ska vara min lag! Insåg också att det är flera år sedan jag haft frågestund eller aktivt erbjudit möjlighet att önska inlägg. Så nu gör jag det. Vad vill du att jag skriver om? Vad vill du läsa om? 

Jag lovar att svara på nästan alla frågor. Nästan eftersom jag på något slriftskolläger för mycket har lovat alla frågor. Fjortonåriga pojkar ställer inte alltid bara rumsrena och angenäma frågor. 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Att vara nådig mot mig själv

Igår ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt livs tredje halvmaraton. Att jag alls ställde mig där kändes som en seger eftersom jag knappt vilat mig ur en förkylning. 

I början gick det bra. Lätt. Någon gång mellan tio och femton km trodde jag att det kunde gå riktigt bra (med mina mått mätt, naturligtvis) men sedan blev det tungt. Och jag fungerar inte fysiskt när det blir tungt. Då slutar jag eller bromsar. Jag tar aldrig ut mig på ett träningspass utan rör mig konstant i en konditionsupprätthållande bekvämlighetszon där jag inte blir bättre. 

Vid 19 km ville jag sluta springa och gå den sista biten. Märkte hur människorna omkring mig ökade, för det var ju bara två kilometer kvar. Märkte hur jag själv ville sakta ner, för det var ju bara två kilometer kvar. 

Jag tänkte på Fredrik. Tänkte att han nog skulle bli besviken om han fick veta att jag gett upp och gått med två kilometer kvar så jag sprang de sista två också. Men bara på hans tävlingsinstinkt. Tänk att den nådde mig ända från Lojo. Min egen finns ju inte.

När jag kom i mål på 2.15.28 var jag helt säker på att mitt tredje maraton var mitt sämsta någonsin. Och jag var så nöjd! Nöjdare än efter något av de andra. Sedan visade det sig att det var bara mitt nästsämsta (och samtidigt i ärlighetens namn också mitt nästbästa) men det var lite halvdåliga nyheter för det är ju inte en lika bra story att vara nöjdast efter sitt nästbästa som efter sitt sämsta. 

Jag är för bra på att vara nådig mot mig själv för att jag ska kunna bli bättre. Om jag någon gång ska bli snabbare och starkare måste jag fortsätta orka också när det blir tungt.

Just nu känns det som om jag vill. Men det är ju lätt sagt när jag ligger här nerbäddad i sängen och inte ens kan ana hur ett intervallpass känns. 

Å andra sidan (och här har vi min självnåd igen) så kan jag faktiskt springa 21,1 km. Och då spelar det inte så stor roll att det inte går snabbt. Det förundrar mig att det går. Alls. För tio år sedan hade jag inte klarat fem. Inte för fem år sedan heller. För fyra år sedan sprang jag min första mil och sedan dess har jag sprungit ett par gånger i veckan när jag inte varit förkyld, gravid eller nyförlöst. Ja, jag har sprungit i en zon där jag trivs. Men jag har sprungit och hittat tillbaka till det efter varenda ofrivillig paus. Och det är ju mitt egentliga mål. 

Med sådana mål skapas inte vinnare.

Så ett nytt mål. För att jag känner mig lite vild. Ett mål jag kanske inte ens når. Nästa år vill jag springa HCR på under två timmar. Nu var det sagt. Nu vet ni det. Halvmaraton på två timmar.

Och helst utan blod, svett och tårar på vägen.

Bring it on!

  


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Andra milstolpar

Det finns förstås mycket jag kunde säga idag, men ibland får allt annat ge vika när de riktigt tunga fiskarna simmar in. Som idag. Det finns egentligen bara en sak att säga.

Så vi konstaterar: heldag utan blöja. Noll kissolyckor. 

Konfirmation, studentexamen, bröllop och andra milstolpar får slänga sig i väggen. Blöjfrihet är stort. 

(Och nej, det är inte min egen blöjfrihet jag ordar om.)


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Ålderstecken och kiss och koja

Efter en ledig heldag med familjen kan jag konstatera att jag ju inte bli yngre precis. Några säkra ålderstecken:

– jag tycker att det går tio dåliga saker på en bra sak med en koja

– jag tycker inte det är det minsta roligt när Arvid gömmer tärningen när vi spelar spel

– jag tycker det är lite jobbigt när Ingrid kommer in i sovrummet med en tom mjölkförpackning och berättar att hon nu ska göra ett förstoringsglas

Men så är det ju också bara vi med ålderstecken som verkar märka att plastfolien, vattnet, saxen och de avdankade mjölkförpackningarna fortfarande står kvar på bordet i vardagsrummet. Det är bara vi märkta av ålder som röjer undan kojan till natten, för att “ni får göra det för det är ni som vill ha bort den”. Det är svårt att inte bli gråhårig när minsta lilla insats för ordning och reda i det här hushållet gör i en motvind som får orkaner att kännas som stiltje.

I vanliga fall brukar jag inte vara så känslig för oreda. Tycker nästan det är ett svaghetstecken att lägga för stor vikt vid sådant, men min toleranströskel är lägre än vanligt nu när potträningen är på gång och går… sådär. När man torkar kiss ett par gånger om dagen i hemmets alla möjliga och omöjliga vrår orkar man inte riktigt med en passa andra projekt. När man själv röjt undan mattorna för att vara på säkra sidan känns det ju mindre lyckat att andra vill röja fram alla hemmets täcken och bre ut dem över golven. Tanken på kiss + koja… Man vill ju inte veta.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd