Att plötsligt bara kunna något

  

- Men varför doktorn har såna skor? frågar Arvid förundrat när vi läser om Tottes läkarbesök. Arvid, som har det största skointresse jag hittills skådat. Jämt vill han ha skor. Bara efter dagis idag har han hunnit husera i Ingrids svarta lackskor med klack, sina egna orangefärgade vinterskor som sjuttonåriga kusinen använde på sin tid och både Fredriks och vina vinterskodon. Så typiskt Arvid att registrera doktorns skor. Den första jag vet som noterat och kommenterat. 

- De är ju blå! fortsätter den lilla med det stora intresset. 

Och jo, de ÄR ju blå. För inte ens vecka sedan märkte vi plötsligt att han kunde ett par färger. Fram till dess hade allt han tyckte om varit blått och inget annat varit något alls. Nu kunde han plötsligt ett par färger. 

Så typiskt det andra barnet. Åtminstone så typiskt vårt andra barn. Att plötsligt bara kunna något utan att vi märkt när han lärt sig. Utan att vi medvetet lärt ut det. Men vi är ju inte bara två lärare mera i det här hushållet. Vi är tre. Och det där nytillskottet bland oss drar ett rejält lass. 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Svårt att inte döma

Först följer en varning. Om du har vilat i villfarelsen att jag är en människa med enbart goda sidor och vill förbli i den så ska du inte läsa vidare. Kom tillbaka en annan dag, ett annat inlägg. Om du däremot tål en oborstad och ganska skamlig sanning så får du läsa vidare. På egen risk. 

Okej. 

Kryssningar tar fram något fult i mig. Jag som annars lever och låter leva tycker plötsligt att det är så väldigt svårt att inte döma när jag är på båt och ser hur folk omkring mig beter sig. Eller inte beter sig. Vissa är ordentligt berusade redan innan de kliver ombord. Många klär sig i korta och tajta och urringade kläder som aldrig bärs på land av någon över tjugo. Det hejdlösa flirtandet. Mycket av det som till vardags stör mig med den finländska kulturen (det inåtvända och tysta och tråkiga) verkar stanna i hamnen men bytas ut mot något nästan ännu värre (det skräniga och bottenlösa och gränslösa). Finns det inget mellanläge för den finska folksjälen?

Ja, nog har jag långt kvar att gå som människa. När jag tänker så när jag ser mina medresenärer. Min enda tröst är att de antagligen tycker att jag är lika borttappad. Mitt enda hopp är att jag min vana trogen försöker förstå. Jag försöker tolka desperata beteenden och lika desperata urringningar som människors genuina längtan efter gemenskap och sammanhang och kärlek. Och den längtan är i sig vacker. Oavsett hur uttrycken ser ut.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Vår dygnslånga dejt

- Neeej, sa Arvid och grät lite. Lite som i femton sekunder, men grät som i grät.

– Neeej, sa Ingrid och grät inte. Men var på alla sätt tydlig i sin kommunikation.

Barnen tyckte att min och Fredriks dygnslånga dejt var en riktigt dålig idé.

Jag frestas att säga något om hur sällan vi har möjlighet till små dejter och att vi därför har rätt till de lite större. Jag frestas att säga något om hur sällan vi är lediga samtidigt och om hur vi därför behöver dygnslånga dejter lite mer än andra. Jag frestas att ursäkta och förklara att vi tog den där tiden för bara oss. Trots att våra barn var rätt tydliga.

Men nej. Jag tänker motstå den frestelsen. För faktum är att jag tror att också de par som jobbar sunt måndag-fredag och sedan har långa gemensamma lediga veckoslut behöver dygnsdejter utan barn med jämna mellanrum.  Och faktum nummer två är att jag tror att också de par som har barnens far- och morföräldrar på rimliga avstånd också behöver den där dygnslånga kvalitetstiden. Och faktum nummer tre är att jag visste redan när neeej:en lämnade de små läpparna att det skulle gå hur bra som helst. Vilket det förstås också gjorde.

Den dag tonåringar inte längre berättar för mig att det värsta de vet är när deras föräldrar bråkar så kanske jag tänker om. Prutar på mina faktum. Ger vika för de neeej som möter våra planer. Men så länge det mesta tyder på att barnen bor i sina föräldrars relation så tänker jag prioritera friskvård av den. Utan att ursäkta och förklara. För oss och för dem. För oss alla tillsammans.

Hur bra det var? Nå, typ magiskt. Förstås. Han är ju det. Typ magisk.

Stryk det där andra typ förresten.

  


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Jag skulle köpa svarta leggings

Ingrid bor i svarta leggings. Bor i betydelsen har svarta leggings som nationalplagg. Bor i betydelsen kan inte minnas när hon senast inte hade svarta leggings. Vi nöter svarta leggings i samma takt som vi nöter blöjor. Engångsblöjor. 

I måndags gick jag in på lindex för att köpa tre betala för två par svarta leggings. Och sedan ut igen. Ändå hann jag se ungefär femton plagg som väckte habegär i mig. Några ett kraftigt sådant. Jag är SÅ inte redo för att få shoppa närhelst jag behagar. Tyvärr. Ett års total avhållsamhet gjorde uppenbarligen inte det under jag hade hoppats på.

Igår slöbläddrade jag i katalogen för galna dagar. Jag hittade kanske trettiofem plagg som jag tyckte att jag ville ha. Nästan behövde. SÅ inte redo. 

Det här inlägget är inte reklam för lindex eller galna dagar. Det är antireklam för min shoppinglust. Kommer resten av mitt liv att bestå av frestelser och en del fall och en del andra segrar? Eller kommer jag någon gång att sluta höra när klädesplaggen (läs: det ondsinta konsumtionssamhället) ropar på mig? 

 

Lindex och galna dagar vs Amanda. 0-1. Jag firar i en klänning som gjort mig glad sedan hösten 2010.  


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Saker som fick mig att gråta

Jag går ju inte bara omkring och tänker på valet. Nej, jag gråter ju faktiskt också. Av lyckorus och av det där helt andra. Med tårar och/eller med hjärtat. Här en liten lista över de saker som fick mig att gråta denna torsdag i slutet av mars:

1. Bibliotek. Att säga att jag älskar bibliotek är att säga för lite. Och just vårt närbibliotek älskar jag ovanligt mycket. Fatta att de idag hade påskpyssel på biblioteket mellan tre och fem. Fatta att de ibland har brädspelslördagar. Fatta att de alltid har en hylla med böcker som besökare tagit dit och andra besökare får ta därifrån. Och en gratis loppishylla. Fatta att det finns en plats på den här ganska ruttna jorden där du inte kan hävda dig med pengar. Fatta.

2. Församlingens fantastiska tonåringar. Jag fick gästa hjälpledarutbildningen idag och diskutera ledarskap och läger. 31 ungdomar var på plats. Och då är det halva gruppen, resten träffades redan igår. Samtidigt som jag kan sörja att ungdomsarbetet blivit så stort att jag inte längre känner var och en personligen så är det uppmuntrande att se allt som hänt sedan vi kom hit. Deras goda vilja, deras enorma potential och deras sätt att ta hand om varandra och andra… Fantastiska är de.

3. Andrepiloten. Så ofantligt tragiskt. Orkar inte riktigt ta in det. Mitt lärarhjärta blöder också. Skolklassen. Orkar inte. O, värld.

4. Hjärtevänner. Kanske allra mest Hjärtevänner, faktiskt. Det är något med mig och äldre män. Jag såg första avsnittet idag och jag grät då alla tre manliga huvudpersoner blev presenterade. Så mycket hopp, så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket tacksamhet. Så mycket mänsklighet. Så mycket bekant. Så mycket som ännu är så obekant. Jag grät när de berättade om de relationssorger som drabbat dem. Och jag grät när jag tänkte på hur halv jag är utan Fredrik. Redan nu. Vad kommer jag då att vara utan honom sedan om vi får ha varandra lika länge som vi vill?

5. Minnas kommentar till mitt inlägg om vår egen bakgård. Ingen kommenterar så vackert som Minna. Hennes ord är musik. Och djupet sedan.

Inte illa för en helt vanlig och odramatisk torsdag i mars. Har du gråtit idag?


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Hur väljer du?

Jag förstår ju nästan alltid nästan alla. Jag ser en god strävan i nästan allt. Jag ser en poäng också i nästan alla de åsikter som strider mot mina egna. Den där egenskapen är på något sätt både en välsignelse och en förbannelse.

I valtider är den det senare. Förmågan att alltid förstå nästan alla och allt gör att jag ibland och ibland ofta har svårt att veta vad jag själv tycker. När folk som vet mera än jag om ekonomi, försvar, skatter och sysselsättning kommer fram till så radikalt olika lösningar på vårt lands problem och utmaningar har jag svårt att bilda mig en uppfattning.

Senast idag har jag sett en valdebatt där jag nickar instämmande åt ett påstående. För att tjugo sekunder senare nicka lika instämmande åt ett påstående som går rakt emot det föregående.

Hur ska man kunna välja när man vet ganska begränsat och de som vet mera säger så olika? Och ofta får det att låta rimligt? Hur väljer du när du väljer? Inte så mycket vad som hur? Vilka frågor avgör när du röstar?

  

Bilden har (uppenbarligen) ingenting med inlägget att göra. En dagsfärsk selfie för att visa min syster hur smutsigt hår jag had idag. Sådant gör jag. Tydligen.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Så otroligt ojämn

- Hej, buu-klubbis, säger Eva i buu-klubben hurtigt.

– Hej! ropar Ingrid. Varje gång. Det slår aldrig fel. Hon svarar konsekvent på buu-klubbledarnas direkta tilltal.

– Igår lärde jag ju dig göra ett korttrick. Kanske du har trollat för någon där hemma? fortsätter buu-Eva (och jag erkänner villigt att det knappast var ordagrant så hon sa, men ni fattar andemeningen).

– Jo, jag har övat igår och idag, hojtar Ingrid. Förstås. Som sagt; det slår aldrig fel.

Jag vet inte riktigt varför Ingrid svarar. Tror hon faktiskt att buu-klubbsledarna kan höra henne? Eller gör hon det för att det är bättre feelis för henne själv om hon är mera med än en vanlig dödlig, passiv sofftittare?

Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om jag ids fråga. Om hon talar med programledare i tron att de hör henne ännu när hon börjar högstadiet så tar vi det då. Samtidigt som vi tar nattnappen av Arvid.

Det är väl sexåringen. Om någon. Så otroligt ojämn. En liten människa som kan lägga upp bad åt sin lillebror, bada honom, tvätta hans hår med schampo och klä den lilla kroppen i badrock. Allt det. Helt själv. Kan sedan plötsligt tro att människorna i rutan hör. Så otroligt ojämn. Så otroligt underbar i sin ojämnhet.

buu

Ingrid och buu-Hanna på buu-dagen för ett och ett halvt år sedan. Ingrid är ofantligt stolt över att Hanna har bott med hennes moster. Jag tycker det är en sund stolthet och jag tycker förresten också att världen sällan har skådat en större naturbegåvning på barnprogram än just Hanna.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Inte på vår egen bakgård

Jag är tudelad. Den ena delen av mig bara älskar att det finska folket ställer sig bakom Pertti Kurikan nimipäivät och att vi hade strumpor i olika färger i fredags. Den andra delen av mig undrar om vi faktiskt har kommit dit vi tror att vi har kommit.

För faktum är att många väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Enligt svenska Socialstyrelsens statistik valde 60 % bort ett foster med Downs syndrom år 2013. 15 % fler än fyra år innan. En ökande trend. Samma värld som rockar sockor och hyllar annorlundaskapet i punkband väljer bort det som är annorlunda när det kommer nära på riktigt.

Är det med Downs syndrom som med så mycket annat? Som med vindmöllor, ungdomsgårdar och hem för drogberoende som är på väg tillbaka till ett riktigt liv? Att vi gillar det i teorin, vi är glada att det finns och en värld utan det känns kall och hård – men vi vill inte ha det på vår egen bakgård? Kanske. Men på någons bakgård måste det finnas om det alls ska kunna finnas. I någon familj måste det finnas om vi ska ha det i vår värld.

Jag tror att ganska få av oss går och hoppas att ett barn med Down syndrom ska komma till just vår familj. Instinktivt väljer vi ju det lätta för både oss själva och barnet och det vanligaste är oftast det lättaste. Jag fördömer verkligen inte den som hoppas få ett “friskt” barn (jag har själv också gjort det), samtidigt som jag kan sörja att vår och min egen bild av friskhet är så vansinnigt snäv.

Så ja, jag är tudelad. Osäker. Tycker vi verkligen om det som är annorlunda eller gör vi det bara så länge det som är annorlunda är annorlunda på avstånd?


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Den nästan heliga alkoholen

För en vecka sedan avslöjade Juha Sipilä att han aldrig någonsin har varit full. Enligt kommentarsfält till exempel här betyder det att han är opålitlig, verklighetsfrånvänd och att han inte vågar pröva på nya saker. Någon annan säger att det ju inte går att rösta på en lögnare, så han får skit både av dem som tror honom och av dem som inte gör det.

Och jag tänker att alkoholen ju nog är åtminstone nästan helig här i Finland. Och då avskyr jag en slarvig användning av ordet helig, men det känns som om jag måste ta till det ordet här. Bara den som dricker fredagsvin och bastuöl regelbundet och super rejält minst ett par gånger i året går säker. Alla vi andra måste försvara och förklara. I vårt liberala Finland är normalt plötsligt sjukt smalt när vi talar om alkoholbruk. Och nu är Sipilä på helt fel sida om det normala. Uppenbarligen.

Om vi utgår från att Sipilä talar sanning (vilket jag tycker att vi ska göra tills motsatsen bevisats) så var ju hans läge ganska otacksamt. När var du full senast? Det gick liksom bara att förlora. Bevisligen. Skit från båda hållen. En lögn om att det var någon gång i somras skulle kanske ha varit den mest segerrika utvägen och det säger ju sig självt att det är absurt. Om man som partiledare måste förvärra sitt alkohol-cv för att bli tagen på allvar så har vi en skum alkoholkultur i det här landet.

Att en människas trovärdighet som politiker bygger på att hon dricker alkohol på det sätt som massan godkänner känns märkligt. Att en människas trovärdighet skulle hänga ihop med att hon är full tillräckligt ofta känns lika konstigt. Jag, som i praktiken är nykterist, kan absolut ha förtroende för en människa trots att hon väljer att vara full ibland. Jag har därför väldigt svårt att förstå varför någon inte skulle kunna ha förtroende för mig bara för att jag väljer att vara nykter.

Vår attityd till alkohol är ju sist och slutligen bara vår attityd till alkohol. Och om det känns som om det faktiskt inte alls är något bara så känns det som om vi har problem.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Mera orolig men mindre ängslig

Jag fick en fråga som tog tag i mig. Ett sådant tag att den fick ett ett eget inlägg som svar.

Hej! Eftersom du ofta brukar skriva att du är en känslig person så tänkte jag fråga om en sak. Jag blev mamma för några månader sedan och sedan dess har jag blivit så orolig och rädd för allt möjligt. Jag klarar nästan inte av att läsa nyheter ens för det känns som hela världen är så ond och farlig och det känns så hemskt att inse att det är så mycket som jag inte kan skydda barnet ifrån. Jag oroar mig för allt från att barnet ska mobbas till, sjukdom, krig, miljöförstöring o.s.v. Jag har alltid oroat mig mycket men sedan jag blev mamma har oron nått nya höjder. Så, hur var det för dig då du blev mamma, började du oroa dig för en massa och i så fall, har du lärt dig att hantera det? Och hur gör man för att inte föra över oro på barnet?

Jag vet precis vad du menar. Jag har också på något plan varit orolig så länge jag kan minnas (en trist summa av känslig själ och livlig fantasi) men min oro nådde nya höjder när vårt första barn föddes. Hela världen kändes plötsligt som ett minfält. Mest rädd var jag för att Fredrik skulle dö och att jag skulle bli ensam kvar med den lilla som jag älskade så vansinnigt mycket men som också krävde så vansinnigt mycket. Det var en återkommande mardröm både när jag sov och när jag inte sov. Jag kunde inte somna på kvällarna om han var borta och jag var alltid lite nervös om han körde långt med bilen, jag liksom räknade med att det kunde och kanske också skulle gå på tok.

Min oro hängde också ihop med den där lite irrationella men samtidigt förståeliga känslan av att vi ju hade fått världens finaste gåva och att något nu bara måste på gå på tok för att liksom jämna ut det. Rättvisan måste ha sin gång och vi var ju verkligen på plus. När skulle det smälla?

Jag kan tyvärr inte säga att jag medvetet har lärt mig hantera min oro, men den oro som fanns under Ingrids första halvår på jorden finns inte längre. Det kan hända att det var mer faktisk oro över alla hennes hudproblem och allergier som kom och åt upp den oro som byggde på mina fantasier. Det kan hända att tröttheten gjorde sitt, i något skede orkade jag bry mitt huvud bara med det som verkligen var här och nu. Det kan också helt enkelt hända att jag blev van vid att livet kändes lite större och märkligare och farligare och sårbarare och underbarare än innan. Oron blev en del av livet och de monster vi inte känner är ju på något sätt alltid de värsta av monster. Den äter inte upp mig längre. Den pulserar inte. De flesta dagar finns den inte alls där, men den susar förbi och gör sig påmind ibland när jag läser en artikel om barn som inte blir bjudna på barnkalas eller om småbarnsföräldrar som dör i bilolyckor eller om barn som får cancer. Jag lever med den. Jag inte bara överlever med den.

Men samtidigt som oron må ha blivit en större del av mitt liv sedan jag blev förälder så har jag också blivit tuffare än jag var innan. Jag är mera orolig men mindre ängslig. Jag har nämligen sett mer av min egen styrka och jag har framförallt sett mina barns.

Vi kommer att klara det här. Och jag tror att ni kommer att klara det här.

Jag känner många andra som varit där du är nu och där jag själv också var för när jag blev förälder. Det tröstar kanske inte dig som är mitt i en oro som är svår att hantera, men ingen av dem jag vet som gått igenom samma tärande oro är kvar i den. Det verkar vara en oro som kommer på köpet för många men en oro som sedan lämnar oss ifred eller tar en hanterbar form. Jag hoppas och tror och ber att det ska få bli också din erfarenhet. Och om det sedan känns som om just din oro inte är bara den där samma oron som många andra vittnar om att följer med föräldraskap så hoppas jag att du ber om hjälp för tidigt hellre än för sent. Det finns hjälp att få. Våga be om den om du behöver den.

ingrid liten

Jag och Ingrid när hon är riktigt liten och jag riktigt orolig. Fotograferade av Moster.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd