De sjöng för snabbt

Nu är vi trötta. Och vi är knappast ensamma. Det händer liksom något när maj närmar sig slutet. Läsåret tar ut sin rätt, alla längtar efter en annan rytm. Och eftersom den där andra rytmen äntligen skymtar bakom hörnet kan man unna sig att ens lite bejaka tröttheten. Den som man aldrig kan börja bejaka i mars när det återstår månader innan man får vila.

Arvid, som under våren tyvärr har vaknat senast sju och ofta redan sex, har den här veckan sovit till åtta alla dagar han fått. I går väckte vi honom halv åtta med vilt våld för att hinna till vårfesten på dagis. Hela festen igenom satt han sedan med sin haj på pinne i handen och bara stirrade tomt framför sig. Han verkade bara nästan märka att det pågick en fest omkring honom. Sjöng inte med i en enda sång, trots att han tidigare i veckan högljutt fördömt andra dagisbarn som slarvat med sångerna.

Så jag frågade förstås lite försiktigt varför han inte sjöng med då på festen.

-De andra sjöng för snabbt. Jag hann inte med, svarade han.

Och jag känner att det där kan vara den bästa beskrivning av majtrötthet som någon treåring någonsin formulerat. Att sången omkring en går så snabbt att man inte hinner med. Att tempot i barnsånger med sommartema plötsligt blir en övermäktigt. Jag tror alla som någon gång varit trötta vet vad han menar.

Fem dagisdagar kvar, älskade barn. Sedan får du vara hemma i nästan tio veckor.

arvid 2.JPG

Arvid, en av de första dagarna under hans första sommarlov.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Snygg rumpa och stocktjocka vader

-Hon har en fin kropp. Snygg rumpa.

Jag minns första gången jag hörde orden snygg och rumpa i samma mening. Jag minns vem som la ihop de orden i min värld och jag minns vilken rumpa det var som fick bli sinnebilden för en snygg sådan.

Jag var sexton år gammal och hade faktiskt aldrig tänkt på att en kropp eller en rumpa kunde vara snygg. Eller motsatsen till det. Jag inser i dag att jag var skonad och att säkert ingen sextonåring i dag är lika skonad. Eller fjortonåring. För här vill jag inte ens tänka elvaåring.

Det krävdes att någon upplyste mig om att en kropp kunde vara fin för att jag skulle inse att en kropp alltså också kunde vara motsatsen till det. Ganska kort därefter började jag tycka illa om min egen kropp. Men det ogillandet var inget som kom från mig själv, det kom absolut utifrån.

-Jag har hört ett så bra uttryck; stocktjocka vader! Det är ju precis sådana vader du och jag har.

Sa jag. Alltså JAG. Till en annan människa. Jag var själv ganska okej med och väldigt medveten om att mina vader var (och är) just stocktjocka och jag hade egentligen bara sökt efter ett ord för att uttrycka det. Men hon – som jag drog med mig i fallet – hade aldrig reflekterat över sina vader.

Det krävdes att någon upplyste henne om det. Det var inget som kom från henne själv, det kom absolut utifrån. Och den här gången kom det från mig.

Jag förstår åtminstone att skämmas och jag har bett om förlåtelse. Men gjort är gjort är gjort och jag får leva med att en medmänniska tänker illa om sina vader på grund av något jag sa en gång. Jag tänker på det ofta, på den där gången när jag upplyste en annan människa om en utseendemässig brist som hon var omedveten om.

Kan vi inte bara komma överens om att inte göra det och i stället låta folk leva i salig ovisshet. För när det kommer till utseendemässiga skavanker är ovissheten i sanning salig. Ingen förlorar något på att gå omkring och tro sig vara lite snyggare än hon egentligen är. Men många har förlorat mycket – en del har rentav förlorat allt – på att gå omkring och tro sig vara fulare.

Mina barn har ingen aning om att en rumpa kan vara snygg. Jag tror de skulle kissa på sig av skratt om de hörde ett sådant utlåtande om en bakdel. En rumpa är väl praktisk, bra att ha. Ser på sin höjd lite lustig ut – men snygg? Nej. Den gubben bara går inte i deras värld. Inte heller har de någon aning om att en kropp kan vara fin och motsatsen till fin. Eller att vader kan vara stocktjocka. De lever i salig ovisshet.

Nåde den som ändrar på det.

amanda

Jag för ett halvt liv sedan. Jag har just lärt mig att rumpor kan vara snygga och kroppar fina. Och fula. Jag har också lärt mig att hår kan vara för lockiga och att ögonbryn bör plockas till absurdum. Osaliga visshet.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Snopen och ledsen och besviken

Han har haft en tuff förmiddag. Det har vi alla ibland och den här dagen var det min sistföddes tur att tampas med livets baksidor. På en dagisgård full med lekande barn finns ingen som vill leka med honom. Inte för att han frågar alla,  förstås, men med hans egna ord är det ingen som frågar honom heller. Och ibland är tröskeln att våga fråga väldigt hög. 

– Hur kändes det då? frågar jag, som har en enorm tilltro till att också små människor ska få uttrycka sina känslor. 

– Jag blev snopen. Och ledsen. Och besviken, säger han. 

Och mitt modershjärta både brister och byggs upp samtidigt. För det är sorgligt med så många sorgliga känslor i en så liten kropp. Men det är också vackert med så många känsloord i en så liten kropp. 

Må han aldrig tro att knytnävar, sparkar och destruktiv tystnad förmår uttrycka känslor bättre än ord. Må han alltid kunna sätta ord på det som rör sig i honom. 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Att öppna dörren till himlen

I fredags somnade jag på en bäddsoffa i en dansk källare i Aarhus och jag minns att jag tänkte att de som lever i det här huset lever min dröm. En småbarnsfamilj på ena våningen och en annan på andra. 

Under dagarna som kom sedan träffade jag flera andra familjer som valt att leva på exakt samma sätt. Som insett att ensam faktiskt inte är stark och som hellre lever kaotiskt med andra än kaotiskt själva. Som märkt att kärnfamiljen inte är nog för vardagsliv och som vågat söka efter alternativ. 

Det var lite som att öppna dörren till himlen och få en glimt av livet där. 

Jag tänker mig en himmel som inte bara utmanar utan också trotsar och vägrar individualism, isolation och bekvämlighet. Som helt kallt bara offrar allt det på gemenskapens altare. För gemenskapen är det bästa vi människor kan skapa.

Gemenskap kostar. Alltid. Det är enkelt att vara en ö i jämförelse med allt annat. Men det håller inte, det bär inte, det räcker inte. När vågorna kommer är en ö bara en ö. 

Det finns många sätt att dela liv på. Men jag tror att delade liv i någon form är det i särklass bästa sättet att leva liv på. 


Aldrig är drömmen så nära som på sommaren. Då äter vi frukost tillsammans nästan alla dagar. Himmelskt.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Får jag uppfostra min son som en pojke?

“Just nu känns det som att det är vi vuxna som försöker forma våra barn till att bli så könsneutrala som möjligt. Låter vi dem verkligen välja eller försöker vi styra dem mot det vi vill? Får jag uppfostra min son som en pojke, låta honom leka med bilar och springa omkring och härja och bete sig “pojkaktigt” eller gör det mig till en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma?”

Jag fick en spännande och viktig kommentar i går, citatet ovan är slutklämmen på den. Jag började formulera ett svar men insåg att svaret gör sig bättre som ett skilt blogginlägg eftersom det blev så långt.

Först vill jag understryka att jag verkligen inte har alla svar och jag hoppas att jag inte heller har gett mig ut för att ha det. Jag är en helt vanlig förälder som gör sitt bästa, precis som alla andra. Men jag kan berätta hur jag tänker och vad som är viktigt för mig

För det första: är det verkligen så att barn någonsin har fått välja? Jag tvivlar faktiskt på det. Vi överskattar ofta människans förmåga att göra val som går mot normen, oftast väljer vi bara det som de flesta andra väljer eftersom det känns tryggast. Men att det valet skulle vara speciellt medvetet och genomtänkt tvivlar jag på.

Och framför allt tvivlar jag på att barnens valmöjligheter skulle bli mindre för att vi vuxna aktivt eftersträvar en mera könsneutral uppfostran. Tvärtom. Om du som pojke förr kunde leka med bara bilar och tåg så blir ju valmöjligheterna förstås flera om du nu får välja mellan bilar och tåg och dockor och ponnyhästar.

Jag tycker absolut att pojkar får leka med bilar. Jag har själv köpt väldigt många bilar åt Arvid och jag känner mig inte alls som en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma för det. Men jag försöker aktivt tänka på att inte se honom som mera pojke eller man när han leker med bilarna än när han leker med dockan Emilia. Faktiskt tvärtom. Jag ser inget behov av att bekräfta manligheten i en brandbil – den är redan så given. Men jag bekräftar gärna manligheten i att ta hand om sitt barn. För tyvärr är det ju många som inte har insett det manliga i att kärleksfullt ansvara för sin avkomma.

Så ja. Även om jag köper bilar så uppmuntrar jag troligtvis docklekarna lite mera. Det gör jag för att jag vet att hela resten av världen kommer att uppmuntra eller rentav förutsätta just bilarna. Jag behöver inte föra den kampen själv. Och den världen kan tyvärr också titta snett på en pojke som lär sig empati och omhändertagande genom att vara världens finaste dockpappa. Och den världen tänker jag trotsa. Jag VILL ju att min son ska bli världens finaste riktiga pappa någon gång i framtiden och jag ser gärna att han redan nu som treåring får öva sig genom att klä på sin docka enligt väder och vind och bada henne när hon är smutsig. Att ett aktivt föräldraskap också ses som manligt.

Som förälder vill jag erbjuda mina barn så många alternativ som möjligt just för att de ska kunna och få välja det som de själva vill välja. Och jag känner att jag därför aktivt måste uppmuntra de saker som samhället omkring inte kommer att uppmuntra. Det är helt oundvikligt att Arvid lär sig leka med bilar. Men det är möjligt att han går miste om chansen att leka med ponnyhästar, och därför tar jag den kampen.

Sedan vad gäller att springa omkring och härja och bete sig “pojkaktigt” så tänker jag att vi föräldrar ju har olika krav på våra barns uppfostran.För vissa av oss är det viktigt att barn tidigt lär sig att sitta stilla, vara tysta och bete sig som folk. Enligt rykten finns det ju till exempel inte alls härjande barn i Frankrike, varken bland flickor eller pojkar. För mig är just det inte så väldigt viktigt. Det är viktigt att mina barn är snälla i betydelsen godhjärtade, men de behöver inte vara snälla i betydelsen stillsamma och väluppfostrade när de är tre år gamla. Tycker jag, alltså. Väl medveten om att andra tycker annorlunda.

Men. Jag får allergiska utslag vid tanken på att en treårig pojke skulle ges mera härjarutrymme än en treårig flicka. Eller att det är mera okej att en nioårig pojke inte kan sitta stilla än en nioårig flicka. Eller att folk skulle förvänta sig ett “bättre” uppförande av Ingrid än av Arvid. De barn jag älskar mest, förutom mina egna, är tre fantastiska flickor. Tre ganska härjande flickor som sällan sitter stilla, som sällan kan låta bli att peta på saker och som alltid är uppfinningsrika. Aldrig någonsin handfallna och hjälplösa, på gott och ont. Och aldrig har jag tänkt att de skulle vara pojkiga för att de har de egenskaper som de har. Men jag är helt säker på att många andra tänkt det och på något sätt blir det ju detsamma som att tänka att de är lite “fel”. På samma sätt som en tystlåten, försiktig pojke som helst undviker fysiska lekar kan ses som lite “fel”. Trots att ingen av dem ju är fel.  Det är bara vår syn på dem som är “fel”.

Jag struntar egentligen i om mina barn är könsneutrala eller inte. Jag hoppas bara att de ska få vara som de vill, som de är. Ingrid är en lika värdefull och riktig flicka när hon har tebjudning i prinsessklänning som när hon är en sjörövare som klättrar i träd. Och Arvid är en lika värdefull och riktig pojke när han klär på en barbiedocka med omsorg som när han springer omkring i brandhjälm och avverkar utryckningar. Men bara några av de där sysselsättningarna behöver hjälp på traven. De andra är så givna.

Jag vill, som förälder, ge mina barn något utöver det givna. Jag vill ge dem möjligheter och utmaningar bortom det självklara. Jag vill ge dem en så stor värld som möjligt, helt enkelt.

Det enkla svaret på din tänkvärda kommentar är förstås att du får uppfostra din son som en pojke. Du SKA ju göra det, han är ju pojke! Men du ska naturligtvis också fundera på vad du läser in i begreppet pojke, det ska vi alla göra. Och ingen av oss ska göra begreppet mindre än det egentligen är.

img_2787-1


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

För livlig för att vara flicka

– Hon är ju nog väldigt livlig för att vara flicka. 

Den äldre kvinnan på kyrkkaffet menade kanske väl, åtminstone menade hon säkert inte lika illa som jag tog det, men nog var det ett märkligt utlåtande om min tvååriga dotter. Dels för att tvååringar som varelser ju är livliga, dels för att min dotter var den kanske minst livliga tvååring jag träffat och kanske allra mest för att hennes livlighet kopplades till hennes kön. Helt okej livlighet för en pojke, lite för mycket för en flicka. 

Ett helt annat exempel: en i dag vuxen kvinna berättade nyligen att hon hade 8 i uppförande på sitt betyg. Alla andra flickor hade 9 eller 10. Flickan med 8 skolkade aldrig, var aldrig uppkäftig mot lärare och störde inte klasskamraternas arbetsro. Men hon tog rätt mycket plats, initierade och deltog i diskussioner  och var väldigt aktiv på lektionerna. Rentav livlig? Kanske väldigt livlig för att vara flicka? 

I dag är hon övertygad om att en pojke med samma beteende inte skulle ha setts som svag i uppförande. Jag misstänker tyvärr att hon har helt rätt.

Jag personligen tror att det är så här: det allra mesta av det som skiljer kvinnor och män från varandra är sådant som vi hittat på själva. Och jag tror att vi förlorar mycket på att hålla fast vid dessa påhittade skillnader som absoluta sanningar. 

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många människor som känner sig fel. Som upplever att de har fel kön. Inte är det väl könsorganet i sig som skaver utan någon slags uppfattning om det beteende som borde komma på köpet? Hur mycket lidande skulle vi inte kunna undvika genom att göra könsrollerna större så att fler får känna sig rätt?

Det är svårt. Jag vet. För vi lär ju oss så tidigt. Arvid sa i går på väg till dagis: 

– Muminmamma gör nästan allt. Muminpappa kan nog inte ens steka kött. Han kan bara skriva. 

Och det är ju sant! Muminpappa känns onekligen som ett hjälplöst stolpskott, men tänk att en treåring märker det. Hur mycket mer märker han då inte vilken förälder som gör vad hemma? Och hur mycket formar det inte? 

Jag minns tonårsflickan som uttryckte frustration över att det alltid var hon som skulle sköta småsyskonen. Storebror, ett par år äldre än hon, ansågs inte klara av det. Och säkert var han också sämre på att ta hand om dem. Men det berodde ju absolut inte på att han hade snopp utan på att han inte hade någon vana.

Jag ser inget självändamål i att hålla fast vid könsskillnader och könsroller som kanske aldrig fanns. Jag ser däremot en massa fördelar med att göra definitionen på män och kvinnor större så att så många som möjligt får känna sig så rätt som möjligt.

Du är inte för känslig eller för okänslig. För livlig eller för lugn. För högljudd eller för tystlåten.

Du är du. Och du är rätt.


Må det aldrig anstå er att göra er mindre än ni är. I trånga könsroller är vi alltid mindre.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Trosmysteriet

Och ja, det är meningen att rubriken ska få inlägget att låta som en bok om LasseMaja. För här skulle det behövas detektivhhälp. 

I torsdags återförenades vi äntligen, jag och den väska som kanske sett mer av Finland än sin ägare. 48,60 euro fick jag betala för att få tillbaka väskan från Rovaniemi. Sällan har en femtiolapp gett så mycket utdelning.

Allt fanns ju kvar. Mina klänningar, mina hudvårdsprodukter (alltså känslan när huden får sig en omgång efter tjugosju dagars paus), min pyjamas och allt annat. Varje strumpbyxa fanns kvar. Plus ett par trosor som aldrig varit mina. Ett par nyinköpta med lapp kvar. Som jag är hundratusen procent säker på att jag inte har köpt.

Jag tycker det är ett mysterium. Att man kan förlora en väska (för en tid) men vinna ett par trosor. Hur har de hamnat där? Vad har min väska varit med om? 


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

VAD är skillnaden?

Varje gång vi pratar om hen, rosa pojkkläder, prinsesskalas för fyraåringar eller något annat genusrelaterat dyker kommentaren upp. Varje gång. Den om att kvinnor och män faktiskt är olika. Inte bättre eller sämre, men olika. Att det finns en skillnad.

Jag har funderat mycket på det här. De första femhundra gångerna jag hörde det nickade jag bara, säkert på rutin. Men nu har jag funderat mycket. Och jag har letat efter skillnaden, men jag har faktiskt inte hittat den. Eller jo, förstås har jag. Om jag jämför mig och Fredrik med varandra så ser jag enormt många olikheter. Om jag jämför Ingrid och Arvid med varandra ser jag också enormt många olikheter. Om jag jämför Ingrid med sin kusin Inga ser jag enormt många olikheter. Om jag jämför Arvid med samma kusin Inga ser jag betydligt färre olikheter. Så olikheter finns när vi jämför enskilda människor med enskilda människor. Men kan vi faktiskt säga något alls om hur män som grupp är och hur kvinnor som grupp är?

Du som kan: hjälp mig! Berätta hur det är. Säg inte att det finns en skillnad, men säg vad den skillnaden är. Och nu pratar jag förstås inte om biologiska skillnader utan om allt det där andra som vi så ofta får höra att finns. Vad är det kvinnor är och gör och vill som män inte är och gör och vill? Och tvärtom? Om vi för en stund utgår från att det finns en skillnad; vilken är då den skillnaden?

Och vad ska vi i så fall säga till alla de kvinnor som inte passar in i vår ganska snäva bild av vad en kvinna är? Och vad ska vi säga till alla de män som inte någonsin landar i den mansroll som råder i vårt samhälle och vår kultur?

arvid


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

När mina texter missförstås

De senaste dagarna har jag slitits mellan en enorm vilja att förklara och försvara och en kanske lika enorm insikt i att det antagligen inte spelar någon roll vad jag säger. Om du inte rör dig i den finlandssvenska bloggvärlden kan jag upplysa dig om att diskussionen kring kroppshets har fortsatt. Livligt. Vem ska och vem ska inte säga vad? Vilka kamper får vilka föra?

Jag utgår ju i de allra, allra flesta fall från att människor vill väl och jag tycker också att de människorna ska få säga. Även om jag själv uppfattar en text som förenklad och arrogant och korkad så är det inte nödvändigtvis hela sanningen. Ibland inte ens en bråkdel av den. För den person som skrev texten kan den vara något helt annat. Och för många av dem som läser texten kan det vara på exakt samma sätt. Vi kommer från så olika håll med så olika bagage i de väskor som redan från början såg så olika ut. Därför talar vi oftast om olika saker när vi tror att vi talar om samma. Därför blir det så lätt smärtsamma missförstånd som slutar med att vi står i olika läger och kastar saker på varandra.

Egentligen får jag andnöd varje gång någon missförstår mig och mina texter. För det känns just så i just den ordningen: att det är jag som missförstås när mina texter missförstås. Så nära mig finns de.

Och visst strular andningen nu också, absolut. Smarta, tänkande människor som jag hyser en enormt respekt för verkar anse att min text var helt ute och cyklade. Men den här gången överväger jag inte att radera min blogg och frånsäga mig alla mina uppdrag som skribent, den här gången tänker jag mest att det är nyttigt. Att det rentav är vansinnigt nyttigt att påminnas om hur olika vi tänker och hur lätt det blir fel när vi försöker göra rätt.

Kanske det är det som är skinn på näsan. Kanske jag äntligen börjar ha det nu. Det skulle ju inte vara en dag för tidigt, snarare nästan trettiotre år för sent.

Det finns kanske tusen – nej, inte tusen men tjugofem – saker som jag egentligen vill säga om det jag redan sa. Jag vill så gärna ha ryggen fri och jag vill så gärna att ingen ska kunna anklaga mig för någonting. Men vet ni vad? Det fungerar inte så. Den som ibland tänker högt har aldrig ryggen fri. Den som ibland delar sina ord med andra kommer alltid att sitta på de anklagades bänk. Det kommer på köpet. Ett köp som jag gjort och gör om och om igen. Jag har valt det själv.

Det är värt det.


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Världens vackraste särskrivning

Jag är inte en större människa än att jag är allergisk mot särskrivningar. Jag skulle inte påstå att jag föraktar särskrivare, men… Nå, bara att jag känner ett behov av att skriva ut det säger väl något. 

Men jag är inte heller en mindre människa än att jav förstår när en särskrivning inte gör något alls. När budskapet blir helt klart trots ett mellanrum för mycket och när språkregler inte ens kommer i andra hand. 


Det är vi två. På bilden. Kanske på berget. Böneberget. Eller på en annan plats. Älskar varandra gör vi uppenbarligen. 

Ingrid, du är jätte viktig för mig!


Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd