Nästan för lycklig

Om du har övervägt att testa strumpbyxor under löpartights bara för att få veta hur det känns kan jag avslöja redan nu att det känns dåligt. Så nu slipper du testa själv.

Vi är inte mer eller mindre kultiverade än att vi md jämna mellanrum bokar in ett dygn på spa. Dessa ord skrivs således i ett mörklagt hotellrum som är åtminstone nästan större än vårt nuvarande hem. Ett barn har sovit sedan halv nio. Det andra vakade till midnatt igår och lär nog somna vilken sekund som helst.

Vid middagen satt ett par vid bordet bredvid oss. Bredvid betydde här ca 10 cm ifrån. Högst. Efter en stund kom det fram att de har en pojke på åtta månader (som de första gången skulle sova utan) och en flicka på nästan fyra. Ibland har man ju verkligen tur med bordsplaceringen. Behöver jag ens säga att Paret åt jättesnabbt? Om de drabbades av akut saknad efter de egna barnen eller akut missnöje med sällskapet av våra får vi fundera på. Om vi vill.

Jag är, föga överraskande, ingen vän av ishockey. Det är någon match ikväll. Eller var det redan? Finland var på något sätt inblandat. Eller är? Ungefär så mycket koll har jag.

Så egentligen borde jag väl inte uttala mig, men jag kan inte låta bli. Varför finns dessa höftrullande tjejer i korta kjolar på läktarna? Vilken funktion fyller de? Är det bara jag som tycker att det skulle kännas förnedrande att dansa med baken i ansiktet på folk som egentligen är mera intresserade av en hockeymatch? Som åtminstone förhoppningsvis är mera intresserade av matchen?

Måste vi ha in sex i någon form precis överallt? Och är det bara jag som varje år påminns och tycker det känns skumt?

Ingrid har i dagarna fått läsa boken Irene och sedelsugen tillsammans med mig och/eller Fredrik. Hon har tyckt väldigt mycket om den. Jag trodde att den skulle kännas lite för svår för henne, men jag trodde fel. Hon har helt säkert inte förstått alla ord eller uppfattat alla nyanser, men hon har tolkat enligt förmåga och fått ihop berättelsen. Och hon har suttit helt knäpptyst och superfokuserad varje sekund. Här kommer en intervju med Ingrid, se det som en recension av boken.

Vad tyckte du om boken?

Den var jättebra och heter Irene och sedelsugen. Och den var ganska skrämmande.

När var den skrämmande?

När Viktor Tyr och Bi-Keps var med. Det tyckte min pappa i alla fall, så det kan vara så med små barn också.

Tyckte du att den var skrämmande?

Inte så jättemycket.

Vad var det som var så bra med boken?

För att den heter Irene och sedelsugen och för att Bi-Keps och hans rånare for i fängelset och Irene till något snällare folk. Irene tyckte mycket om Roffe.

Varför det?

För att han visade henne alla konstigheter. Irene lovade att inte tala om det för någon, något som hon fick av Roffe. Det var inte större än en knapp. Men när hon tryckte den mot bältet kände hon hur stark den var. Det var så att Irene och sedelsugen var så bra att jag vill läsa den på nytt.

Vad tyckte du om Irene?

Hon var bra.

Vad tyckte du om Patrik?

Han var också jättebra. För att han var den snälla som gjorde så att banken inte blev rånad och det var bra av Patrik. För om det inte skulle finnas någon sådan som Patrik skulle de inte kunna lösa det.

För vem tycker du att boken passar?

För alla.

Också för riktigt små barn, som Arvid?

Nej, inte riktigt. Bara för stora barn.

Hur stora?

3-åringar.

Vad tyckte du om bilderna i boken?

De var jättebra! De var skrämmande och jag älskar skrämmande bilder.

Vad skulle du vilja säga till Malin som har skrivit boken?

Tack för att du skrev den här fina boken!

Linns inlägg om boken En liten skillnad fick mig att vilja beskriva kärnan av min tro.

Min tro är det mest stabila jag har. Jag litar mera på den, jag lutar mera på den, än på något eller någon annan. Faktum är att du antagligen skulle kunna säga vad som helst, argumentera hur väl som helst, komma fram med vilka vetenskapliga bevis som helst mot Guds existens. Och jag skulle nicka. Le. Hålla med, rentav. Men gå därifrån med en tro lika orubblig som den jag kom med. Det biter inte på mig. För jag bara vet. Så där som man gör ibland. Man bara vet att det här är rätt utbildning. Att det här är det man vill göra med sitt liv. Att det är den här personen man vill leva med. Man bara vet. Jag bara vet att Gud finns. Det låter absurt, jag vet. Det är knappast sant, det borde inte kunna vara sant. Men trots att de flesta hävdat motsatsen har ingenting hittills kunnat rubba det som jag i mitt hjärta är alldeles övertygad om att är sant.

Min tro är att följa. Alla följer vi någon eller något. Hur fria vi än vill vara eller tror oss vara så följer vi. Under mina snart 30 år på den här jorden har jag inte hittat något vettigare alternativ än att följa Jesus. Han är ju så sjukt bra. Och det intressanta är ju att de flesta är rörande överens om det, att han var en klok man med bra idéer. Också de som hävdar att han var en falsk lögnare och att de som försöker följa honom idag är idioter brukar i allmänhet tycka att Jesus var rätt lyckad.

Min tro påminner mig om vad jag i grunden tycker att är viktigt och sant. Den är grunden för de värderingar jag har. Varje människas oerhörda värde. Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Att inte samla skatter på jorden. Sanning. Att ytan är inget och det inre är allt. Att mina tillgångar och resurser inte är bara mina. Visst kan man hävda att det skulle vara ädlare om allt det där bara fanns i mig själv också utan min tro. Och säkert gör det också det i viss mån. Men de gånger jag inte riktigt orkar, de gånger jag i egoism och själviskhet och lathet inte riktigt vill så påminns jag om vad jag egentligen vill och tror på varje gång jag går till kyrkan, ber en bön eller ser ett kors runt en hals på bussen.

Min tro ger mig en tacksamhet och en ödmjukhet som jag värdesätter. Jag tar egentligen ganska få saker för givet. När saker och ting går väl så är det inte för att jag är så förträfflig och har jobbat så hårt -- det är en gåva. Ibland ligger gåvan i det att jag orkat jobba hårt, men också det ser jag som en gåva. Att ha människor i min närvaro som inte alltid orkat, kunnat och förmått får mig att känna en enorm tacksamhet de gånger jag orkar, kan och förmår.

Min tro är övertygelsen om att allt har en mening. Det här är oftast något jag älskar, den här känslan av att varje dag, varje människomöte och varje samtal kan vara betydelsefullt. Jag tror, helt på allvar, att vi allihopa varje dag påverkar den värld vi lever i. Vi gör den bättre eller sämre. Valet är vårt eget. Kampen, striden är vår. Varje dag.

Min tro är att jag är älskad för den jag är. Gränslöst älskad. Värdefull i all min brist och skröplighet. I alla mina tillkortakommanden och besvikelser. Han som ser allt och vet allt älskar också allt. Universums skapare ser på mig och tycker att jag är kalas. Lika älskad är du. Lika kalas är du. Mitt i din brist och skröplighet. I dina tillkortakommanden och besvikelser. Det finns En som inte räknar dina pengar, dina studiepoäng, dina prestationer på ditt cv, dina valkar på magen, dina kompisar på Facebook, dina viktiga uppdrag, dina betydelsefulla kontakter, dina kilometer på Runkeeper…

Min tro betyder massor, mycket. Mest. Jag håller Gud i handen när jag är glad och när jag är ledsen och när jag är någon av alla de där nyanserna däremellan. Tror jag att den gör mig till en bättre människa än du? Absolut inte. Tror jag att den gör mig smartare? Nej igen. Tror jag att den gör mitt liv mera meningsfullt? Inte.

Men den är det i särklass bästa jag har. Den är grunden för allt det andra. Ibland känner jag mig som en hycklare när jag säger att tron är viktigast, för det finns många dagar som jag ägnar många andra betydligt mindre viktiga saker betydligt mera tid. Men om du skulle börja plocka bort saker ur mitt liv är jag rätt övertygad om att tron är det jag skulle klamra mig fast vid allra längst.

På många sätt alldeles underbara Mia Skäringer har skrivit en på många sätt väldigt fin text. Men också en text som säkert än en gång kommer att betona vikten av att bloggar och andra sociala medier visar mera smärta, skörhet och smuts och mindre lyx, lycka och livskvalitet.

I viss mån håller jag med, och i viss mån inte alls. För det kan väl omöjligt vara bloggars uppgift att förmedla verklighet åt människor? I ett forum som vem som helst kan läsa är åtminstone jag ganska ointresserad av att vältra mig i de sorger och utmaningar som just nu är. Så länge mina elever och mina församlingstonåringar kan läsa min blogg närhelst de vill (även om jag antar att de är ganska ointresserad av mig) så kommer jag inte att kunna/vilja/våga skriva om det som är svårt just nu. Därför visste bloggen aldrig att jag under ett halvt års tid grät nästan varje dag över det barn som aldrig fick födas. Men mina vänner visste naturligtvis. Oj, så de visste. Och delade. Och grät med mig. Och var axlar att gråta mot. Men mina elever och mina församlingstonåringar ska aldrig behöva gråta med mig eller vara axlar att gråta mot. Därför blir det kanske lite ensidigt här ibland. Därmed inte sagt att det som finns här skulle vara oäkta. Ren sanning är det också. Även om vissa andra rena sanningar bor på andra ställen i mitt liv.

Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är inte långa länkar i statusuppdateringar på Facebook, vackra fredagsmiddagar på Instagram eller blogginlägg om lycka som fäller oss. Det är om våra nära vänner i verkligheten visar en lika onyanserad bild som vi har problem. Det är dit vi måste komma.

Jag har i dagarna bloggat i sju år. SJU år. Och aldrig tidigare har jag haft en gästbloggare, men idag har jag det. Malin är på besök med anledning av sin nya bok. Med på besöket kommer också Irene, en av huvudpersonerna i boken.

Så långt jag. Nu: Malin.

Min andra barnbok, Irene och sedelsugen, kom från tryckeriet för ungefär två veckor sedan. Den här veckan gör jag en bloggturné som började igår hos Mia Franck. Och nu har jag den stora äran att få gästa Amandas fantastiska blogg. Så: HEJ Amanda och Amandas läsare!

Irene och sedelsugen är en uppföljare på barnboken Patrik och Pensionärsmakten som kom 2010. Amanda bad mig berätta lite om Irene, en av de dumma i första boken. I andra boken är hennes roll inte fullt så ensidig.

Det var betydligt jobbigare att skriva andra boken än första. Jag skrev om boken fyra gånger innan den blev bra. Och det var egentligen först när jag lät Irene ta större plats som berättelsen började fungera och blev intressant.

Irene är skolans värsta mobbare. Både hennes mamma och pappa tror att hon gillar ponnyhästar och rosa volanger. I själva verket är hennes största mål att bli en av bovarna i pappas skurkgäng. Dessutom har hon en dold talang: hon är en fena på att skapa snillrika uppfinningar. Hennes pappa tror att det här han som uppfinner gängets skurkmojänger, men på riktigt är det Irene som bygger om dem när ingen ser.

Irene är inget trevligt barn. Eftersom hennes förebild är en elak bov tänker hon att det är som en skurk en lyckad människa beter sig. Hon trycker ner, mobbar och förstör för andra. Irenes största önskan är att bli sedd för den hon är också hemma, men hur hon än försöker lyckas hon inte. Till sist besluter hon sig för att utnyttja sin fars felaktiga bild av henne och lyckas överlista honom så att han tar henne med på ett bankrån. Fast när hon väl är där är hon också smart nog att inse att det inte är helt okomplicerat att stjäla.

Patrik, huvudpersonen i första boken, och nästan-huvudpersonen i andra boken, är snäll, försiktig och på ett sätt lite trist (förlåt Patrik!). För mig var det betydligt intressantare att skriva om en karaktär som är mer dum än snäll. Trots att hon visar mer av sig i Irene och sedelsugen än tidigare är hon inte alls en trevlig typ. Hon är självisk, otrevlig och saknar empati. Jag gillar henne ändå. Jag tror att hennes väg mot att bli en bättre människa (på något sätt hoppas jag ju att hon ska bli det) kan bli mycket intressantare än Patriks, eftersom den är längre, krokigare och krångligare. Det blir spännande att få se vad som händer i nästa bok. För nä, trots att det är jag som skriver verkar min makt över det som händer vara begränsad. Konstigt nog.

Tack för att jag fick hälsa på här, Amanda! I morgon bloggar jag hos Bokbabbel-Jessica, på torsdag hälsar jag på hos Maria Turtschaninoff och på fredag gästar jag Bläddra! Bläddra!-Janina. Följ gärna med!

Hur viktigt är det egentligen med tänder? Kan man inte leva ett hel och rikt liv också utan dem? Jag bara undrar.

Ibland när någon säger att allt är relativt och att man ju egentligen tävlar bara med sig själv kan jag känna att personen säger så bara för att man liksom ska säga så. Att det nog egentligen är så att starkast är bäst och att vi andra alltid är lite sämre. För det känns så ibland.

Men när det kommer till löpning tycker jag att detta med att tävla mot sig själv blir osedvanligt klart. Jag satt på stadion igår nära mållinjen av HCR och såg människor med 21 kilometer i benen passera mållinjen och jag såg bara vinnare. På riktigt.

Och även om min man sprang gårdagens lopp på 1.36.58 (ja, ni får och bör beundra -- det gör jag också) så var hans seger igår inte på något sätt större än den seger jag själv uppnådde när jag ikväll plötsligt sprang 12 kilometer. Aldrig förr har jag sprungit över tio.

Jag tävlar bara med mig själv. På riktigt.

- är att inte kunna öppna wc-dörren ens halvvägs för att en barnsäng tar emot. Det vänjer man sig vid förvånansvärt snabbt. Dörrar på vidgavel är en lyx man helt klart kan leva utan.

- är att klämma sig in i vardagsrummet i sidled, igen för att en barnsäng tar emot. Det här går bättre med tiden och numera sitter det i ryggmärgen för oss som gör det ett tjugotal gånger minst per dag. Så fort man ska in eller ut svänger man lekamen i sidled utan att ens reflektera.

- är att ha en säng som också fungerar som lekrum. Jag minns inte ens när det slutade kännas som ett problem att sova med ett tiotal bilderböcker, sex barbiedockor och ett varierande anal mjukisdjur i sängen.

- är att välja mellan att duscha och tvätta kläder eftersom det i princip är omöjligt att bära torkställningen ut ur badrummet. Det här eftersom dörren inte går att öppna helt och eftersom man sedan ska klämma sig in i lägenheten i sidled. Och jo, nog är det om inte ett problem så åtminstone en utmaning. Speciellt då vi sammanlagt springer ca åtta gånger i veckan.

- är att oftast gå in i något när du ska någonstans. Detta något kan vara en möbel, en leksak, en människa, en klädhög eller en annan negativ överraskning. Fredrik som är hemma betydligt mera än jag har våta drömmar om att få vifta på armarna inomhus.

- är att förvånansvärt ofta inte ha en aning om var en viss sak är. Man skulle ju tycka att en liten yta skulle försvåra möjligheten för saker och ting att bara försvinna. Men icke. Icke alls. Tyvärr. Snarare tvärtom, hur det nu kan komma sig.

- är att inte kunna diska och laga mat samtidigt eftersom sköljfatet nästan måste få stå på spisen om diskningen ska vara ett på något sätt hållbart projekt.

- är att hela tiden veta, se och höra exakt vad de andra tre gör. Att leva nära inpå varandra är ju egentligen väldigt fint. MEN. När Fredrik ser en fotbollsmatch samtidigt som Ingrid hör på en barnskiva och Arvid lyssnar på Mozart kan jag absolut inte göra något som för ljud (tala på skype eller titta på film eller Dance moms). Faktum är att jag egentligen inte kan göra något annat heller, att läsa är svårt när man har tre andra ljudmiljöer i sin omedelbara närhet. Att tänka är också svårt.

- är något som går. Sällan bra, men det går alltid på något sätt om valet är ännu sämre