Minns någon Lighthouse Family och High längre? Jag gör. Och jag minns så väl hur det var att vara femton år och lite för mager och kär och odödlig men begränsad på samma gång. Och jag gläder mig åt det faktum att jag nu kan använda spotify åt något mera konstruktivt än Britney Spears och Take that.

I flera dagar har min dotter pratat om att få åka buss. I dag överraskade jag henne med en utfärd på eftermiddagen. Vi hade absolut inget mål med vår utflykt. Resan var själva målet. Och hon njöt. Varje gång bussen stannade för att plocka upp eller kasta av folk blev hon otålig och sparkade med sina små ben på sätet:
- Åka! Åka! Mera! ropade hon.
Och när busschauffören lydde (jag vill ju tro att det var så det var) var hon bara lycklig. Hon strålade.

Hon var så ljuvlig. Jag tror jag pussade henne femtio gånger under vår bussfärd. Ungefär lika många gånger viskade jag åt henne att jag älskar henne. Att se henne stråla är något av det absolut bästa jag vet.



Överlycklig bussåkare.

I dag såg jag Så som i himmelen. Jag grät fem gånger. Det är väl nog ett bottenrekord för den filmen.

Min man fick en ny telefon av mig till julklapp. Jag var wife of the year och överräckte en iphone till honom under julklappsutdelningen i mitt barndomshem. Hans glädje och tacksamhet visste inga gränser.

Till den nya telefonen hör en ny anslutning. Till den nya anslutningen hör ett nytt telefonnummer. Ett telefonnummer som jag inte har lärt mig utantill. Fatta. Jag kan inte min egen mans telefonnummer. Pinsamt och konstigt och dumt.

Faktum är att jag har slutat lära mig telefonnummer utantill. Följaktligen kan jag ganska få. Men dessa nummer sitter kvar:

- min mammas (när som helst, var som helst, hur som helst)
- min äldsta lillasysters finländska nummer (inte lika tvärsäkert, men det finns där)
- min nästäldsta lillasysters (den yngsta fick sin telefon efter att jag sltuade lära mig)
- min mans gamla (vilket ju är väldigt nyttigt att kunna nu)
- min första kärleks (lika säkert som mammas. Till mitt försvar kan jag säga att det var väldigt lätt att lära sig)
- nödnumret
- polisens (men här får jag nog tänka efter lite)

Jag anser att jag kommer ihåg för få telefonnummer. Jag tycker det hör till att man ska kunna ringa till sitt jobb eller till sin man eller till sin bästa vän utan att söka efter numret i sin egen telefon.

Med nostalgi kommer jag ihåg en tid när jag kunde telefonnummer. När jag kunde ringa till morfar och moster och halva klassen utan att behöva titta i papper eller adressböcker (kommer ni ihåg dem?). Vilka nummer kan du utantill?

Nyheterna på FST 5 upplyste just sina tittare om att intresset för medieutbildningar varit alldeles för överdimensionerat under de senaste tio åren, men att det äntligen avmattats. Jag känner mig medskyldig till det första. Och eftersom min utbildning redan är avklarad och mitt intresse därmed ganska litet kan jag också känna mig medskyldig till det andra.

När man ska handla mat med människor i Ingrids storlek är bilvagn ett enormt stort plus. Den stora affären närmast oss har inga bilvagnar och bland annat därför åker vi ibland dubbelt så långt för att inhandla föda. Det är liksom värt det. I bilvagn är Ingrid ett drömsällskap i butik. Hon älskar det.

Min dotter han knappt stiga upp, byta blöja, dricka välling och morgonmysa innan hon skapade dagens första konstverk. Hon ritar mycket numera. Detta är dagens alster:



- Stjärna, stjärna, utropade hon förtjust när hon stolt kom och presenterade sitt verk.

Jag är i och för sig partisk, men nog är det väl en osannolikt bra stjärna målad av ett flickebarn på 1,5 år? Eller är mitt barn osannolikt dåligt på att rita då jag finner den här bilden vara så osannolikt bra?

Jag läste just igenom min cv för att ge mig själv en självförtroendekick inför veckan som kommer och de utmaningar den med säkerhet för med sig. Jag är medveten, till och med mycket medveten om, att en människas värde inte sitter i sådana världsliga, mätbara ting, men ändå kan jag känna att jag utnyttjat mina år som vuxen på ett hisnande effektivt sätt när jag överblickar mina bedrifter. Och jag blir gripen och lite tårögd när jag läser några av de omdömen som före detta chefer gett om mig.

Efter gårdagens reflektion kring bastubad i vårt hus vill jag kort berätta om den traumatiska upplevelse jag har i bagaget. I mitt och Fredriks första gemensamma hem fanns också en bastu i höghuset. Eller egentligen två. Och en gång bokade vi den ena och förväntade oss ett uppfriskande fredagsbad.

I allsköns ro sitter vi och njuter av värmen när vi plötsligt (efter en kort stund) hör lite för tydliga röster på andra sidan väggen. Och lite för tydliga duschljud. Och då upptäcker vi att det finns två dörrar in till bastun. En från det duschrum där vi duschat. Och en på den motsatta vägen. 
-Va? Vad är det där? Är någon annan på väg hit? frågar jag förskräckt.
-Näää, säger Fredrik (som rent humösrmässigt är den mera balanserade i vårt äktenskap).

Jag vill inte lära mig the hard way att någon annan är på väg in mitt i vårt bastubad och jag går ut i duschrummet. Fredrik tycker jag är mesig, men efter åtta sekunder kommer han också ut i duschrummet. Där står vi en stund. Och sedan hör vi hur andra människor (säkerligen grannar som är hur trevliga som helst men som jag ändå helst träffar påklädd) kommer in i VÅR bastu och bara tar över vårt bad. De pratar, skrattar och slänger på mera löyly. Det fräser och brusar. Vi går inte tillbaka. Vi vågar inte. Vill inte. Har inte lust.

Lärdom: I höghus i en relativt stor stad i Finland kan det ibland hända att det finns bara en bastu men två duschrum och två omklädningsrum. Då antas man bada bastu tillsammans även om man får göra det andra skilt.

Vi använde aldrig mera bastun i vårt höghus. Det kanske gör oss mindre nationalistiska, men det är en risk värd att ta.

Medan Anna med den klockrena outfiten och sångrösten fick uppleva sitt livs kväll fick vi dela den med ett härligt hopplockat gäng. Ungefär lika hopplockat som bandet som drog fjolårets vinnarlåt. I vårt vardagsrum fanns yrvädret från Solf, nästan-två-meters mannen från samma ställe, bästa vännerna med lite stegring, den estetiska Kokkolabon, en supervälkommen överraskningsgäst som sover på vår soffa nu samt två musikalartister som vi inte träffat förr. Det var roligt, gott, mysigt och sent. Man får bara vara tacksam över att Kingis levererade ännu en killer-natt (vilket hon numera så gott som alltid gör).